Hektisk period 

Vi är mitt i en hektisk period. Jag har alltid både och känslor. Å ena sidan roligt men också slitsamt. 

Vi firade midsommar med familjen hos oss, vilket blev en trevlig heldag. Lördagen ägnades åt att förbereda dopet för vår Loveli. Jag har drömt om att få ordna fest för henne länge så ett eget inlägg om det kommer. MTB SM närmar sig med stormsteg. Keith är skadad. Jag vill träna och prestera. Här finns att göra.

Idag kom svärmor och svärfar hit. Den ena klippte gräset och den andra hade hand om Loveli medan jag roade mig med att cykla ett grusvägspass på cx cykeln. Jag har bytt till ”slicks” (släta däck som ändå går att köra med på grus), det är markant skillnad på rullmotståndet. Kul. Det blev ett ganska lugnt pass bortsett från en kraftansträngning i en backe där jag också persade. Fö många fina typiska småländska vyer när man passerar Vallesta gård, gamla Åminne, Hånger. 

Trevlig midsommar.

Självklart har vår midsommar innehållit cykling. Och färskpotatis såklart. 


Den är styv ”Gudrunbacken”. Där hade vi alla tre dagens högsta pulsnotering.


Jag stack iväg kl nio och hämtade upp syster och Ronnie en timme senare för att cykla ett pass. Jag bjöd med de på en småländsk runda förbi många röda stugor med vita knutar och endel sjöar.


Lite för tidiga till dansen kring stången…

Resten av dagen har det varit mat och fika tillsammans med familjen. Till viss del traditionsenligt. Men. Ingen snaps men ett glas vin. Ingen jordgubbstårta men en jordgubbschesecake. Ingen midsommarstång men en krans. 

Lite sömn, Keith och intervallpass.

Det är inte mycket som går upp emot en sådan här morgon.

 Även om det ska erkännas att jag är seg. Loveli har varit vaken och ledsen extremt mycket i natt. Man blir inte lika träningssugen när man inte får sova. Men jag ska snart ge mig ut på en lugn MTB runda. Passar på medan jag fortfarande har pappa här som kan ta hand om Loveli under tiden. 

Keith.

Keith jobbar som vanligt men är fortfarande stel i vänster sida. Han är och lägger om såren varje dag på sjukhuset och de tycker att det läker som det ska. Idag ska han få träffa sjukgymnasten och börja med övningar för att få igång rörlighet och för att få nyckelbenet på plats. 

Intervaller.

Jag ska jag inte säga men Pelle och Keith lade om till ”slicks” på min cx och igår testade jag att cykla ett intervallpass.


Kärda, Forsheda, Dannäs och Hånger passerades i olika hastigheter. Det är en fin runda som går på vägar där man inte behöver möta speciellt många fordon. Avfärd kl 8. Efter att jag hade värmt upp och trampat igång kroppen ca 15 km började jag köra. 6 st 4 minuters och 2 stycken 6 minuters intervaller med 4 min vila mellan varje. 60 km och snittet hamnade på 31,3 km/h.

Jag tycker att jag kände mig i ganska bra slag. Då är det roligt.

Två små korta poddar, en längre där Stefan Löven var gäst och sedan musik. 


Väl hemma vart det knappt med tid och full fart mot 16-års kalas. Lovelis näst yngsta kusin fyllde och det bjöds på både frallor och tårta. Det passade min fikasugna kropp.

Lördag.

Så äntligen är vi samlade i soffan. Ibland känns transportsträckan dit lite lång. Det är så när det är mycket man vill hinna med. Men vi avslutade kvällen med en riktigt god middag innehållande grillat, rödvinssås och även rött vin till. Pappa håller uppe standarden på maten. 

Lördagspasset 

Idag är det många som gjort den heroiska insatsen och cyklat runt Vättern. Det har både jag och Keith gjort några gånger, vi har en konstig hatkärlek till det loppet. 

Här i Värnamo har vi cyklat Vidösten runt på MTB. Jag, Pelle, Per och Henrik begav oss vid 9 och var tillbaka ca 11.45. Mest grusvägar men avslutningen blev asfalt för hälften av gänget hade lite hemlängtan.

I Helmershus var grillen tänd så det blev både korv och hembakt. Mysigt när man kan ses över en enkel fika efter träningen. 

Det regnade en stund men som tur var bara varmt sommarregn. 


Jag har passat på att baka en hel del nu medan pappa är här. Det är lite enklare att få flyt i bakandet när Loveli blir underhållen. Jag bakar fö till Lovelis dop som äger rum nästa söndag. Därmed missar jag en deltävling i x-cup.

Leilas blåbärsmuffins skulle Loveli säkert vilja ha, men hon får inte äta sötsaker än. Hon ska avhållas från det så länge det går, vilket människor runt ikring oss reagerar på. 



Vardagspussel.

Det vart en effektiv dag igår så vis att det blev mycket gjort och det har även hanns med många mysiga njutfulla stunder.

Pappa har kommit hit, dels för att hjälpa till nu när Keith inte kan röra vänstersidan. Han kan alltså inte ha Loveli. Därför känns det bekvämt att få pappas hjälp och samtidigt väldigt trevligt.

Igår blev det en kort löptur med Loveli i vagnen före frukost. Sedan en härlig frukost ute i solen.

Loveli fick åka vagn igen, fast med morfar. Jag passade på att få till ytterligare en racerrunda före jag skulle lämna tillbaks hojen. Det blev runt Vidöstern. Eftersom jag cyklade med tubdäck och varken hade spray eller ngt nytt förlimmat däck valde jag en runda jag vet att pappa skulle hitta och kunna hämta mig. Om jag skulle punktera alltså. 


Jag tyckte att cykeln kändes konstig men det kunde jag inte riktigt sätta fingret på. Förrän jag nästan var hemma, då stannade jag och upptäckte att framhjulet satt löst och att jag hade väldigt lite luft. Det visade sig senare vara ventilen som läckte. Skönt för det är dyrt att punktera med tuber. 

I övrigt en fin tur i sol, 60 km och lite över 32km/h i snitt. 

Efter passet putsade pappa bilen och jag den lånade racermaskinen och min mtb. Knappt jag villa smutsa ner den idag… 

Halvvättern 2017.

Det är ett och ett halvt dygn sedan jag gick i mål på det 15 mil långa loppet Halvvättern. Kroppen känns bra trots slitsam cykling och kass sittställning. Nej man cyklar inte genom Vättern, rundan går i vacker vätterbygd längs vätterkusten via Omberg. Det var f.ö. en stygg backe både uppförs och således även nedförs. Vi tog som överenskomelsen var det riktigt lugnt upp och försiktigt ned.

Dåligt förberedd.

Jag brukar vara väl förberedd och insatt i det mesta när jag ska genomföra utmaningar. Denna gången var jag väldigt oförberedd och improviserade. Alltifrån att jag inte kört mer än ett racerpass de senaste åren, fixade en racercykel kvällen före, inte läste på rundan till att vi som skulle köra tillsammans inte hade pratat ihop oss. Det är inget jag är stolt över.

Målet.

När vi började prata om och anmälde oss hette det att en grupp skulle köra på under 4 timmar. När vi stod i startfållan med 15 minuter kvar till start sade vi att vi försöker få till bra cykling och får se vad tiden blir. Vi väntar på varandra och stannar för punkteringar. Det kändes rimligt och vi var 8 stycken från start.

Stämningen.

Både jag och Keith körde mycket racer förr och vi var ett härligt gäng som tränade, reste och körde Vätternrundor ihop. Några från den tiden var med igår och när vi träffades i startfållan var det roligt att ses och det kändes som att det var igår senast.

Började i motvind.

Det var hård motvind och kantvind de första milen. Det tillsammans med trafiken och övriga cyklister som var ute och cyklade gjorde att det blev stökig körning. Vi provade att cykla på ett led och även sk belgisk kedja. Vi fick inte till flytet och slet hårt. Min puls låg mestadels över 150 när vi körde belgisk kedja, alltså ganska högt och strax under mer behagliga 140 när vi körde ett led.

Uppför Omberg körde vi lugnt. Nedförs gick det tillräckligt fort för att jag skulle känna mig orolig. Mina bromsar var inte de bästa då jag uppgraderade lånecykelns hjul från alu. till carbon men bytte ej klossar. Dumt.

Smällen!

Efter Omberg, ca 6 mil, hände det som inte fick hända. Jag hörde en jäkla smäll, vände mig om och såg att Keith gick i backen. Det svartnade framför ögonen, jag blev så rädd! Skrek rakt ut ”NEEEJ, inte Keith” (ville såklart inte att det skulle varit någon annan heller). Brorsan var närmst och den första att ta hand om honom. Keith var vid medvetande men jag såg att han hade ont och att axeln pekade fel. Putte ringde 112, (som först inte svarade(!)). Två ambulansmotorcyklar var hyfsat snabbt på plats och de misstänkte, precis som vi, nyckelbensbrott och injicerade morfin mot smärtorna. Den ena knogen var det bara ett hål i och han hade skrapsår på vänster arm och höft. Huvudet hade fått sig en smäll och hjälmen sprack.

Efter röntgen konstaterades att det var axeln som hoppat ur led (den drog man tillbaks) och nyckelbenet hade förflyttat sig en cm. Åtgärden för att få allt ordentligt på plats är rehab med sjukgymnastik. Idag har han jobbat och känner sig ganska okey.

Fortsatte cykla.

Vi hade nio mil kvar och eftersom jag såg att läget med Keith var under kontroll fortsatte jag cykla. Det var motvind ytterligare några mil. Men sedan vände vinden och det började gå nedför. Då gick det hyfsat fort i klungan. Jag hade väldigt svårt att fokusera, tänkte mest på hur det var med Keith och hade enormt stor ”hemlängtan”. Det började regna och nu när vi hade högre fart var det ännu otäckare med kryssandet bland andra deltagare. Där och då tänkte jag aldrig mer Halvvättern.

Motorn.

Peter är en farthållare av rang. Här pratar vi draghäst. Efter att han tagit sin förning i 45-49 km/h och övriga bakom grillades åkte han upp jämsides och sade ”Håller vi det här tempot kommer vi att klara 4 timmar i cykeltid” (då hade vi ca 5 mil kvar). Hans inställning är alltid motiverande, men för min del handlade det inte om ett VM-guld. Och när folk blir trötta blir det vingligt och osäkert, jag var faktiskt rädd att ligga på hjul. Jag ville komma fram hel. Jag sade som jag brukar säga ”jag är en ammande mamma och får det jobbigt om jag skadar mig” 

Sista tre milen var vi fem stycken. Någon blev grillad o valde att släppa, en fick sin tredje punka och så Keith.

Peter, Henke och Putte gjorde en stor del av dragjobbet. Jag gick runt men tog korta förningar, jag drog mycket mindre än jag brukar. Samtidigt kändes det som att Peter, som låg bakom mig, var rastlös och frustade efter att få dra och hålla farten. Makalöst stark, tack för det!

Vår tid i mål blev 4,40 men cykeltiden 4,09 enligt min Garmin, 36,4 i snitthastighet. 150 km. Det blev ett toppenbra träningspass. Cykeln fungerade bra men jag satt inte bra. Hade ont i ljumskarna och ryggen och längtade efter att få kliva av och sträcka ut.

Loveli.

Dottern får hänga med överallt, morfar likaså. De roade sig i Motala under tiden vi hojade. Troligtvis hade de det trevligt, hon var inte ens mammig när jag kom i mål, det brukar hon alltid vara.

Åket som jag fick låna av Keith syster.

Putte -sprang maran på persert 3.04 förra lördagen, cyklade Bolmen runt 16 mil i tisdags, Halvvättern igårnoch hela Vätternrundan nu till helgen. Lägg därtill mackägare… man. Lit ju svettig bara av att skriva om honom!

Brorsan gjorde en vågrät segergest 15 sekunder före start.

Keith som man vill se honom

Keith som man inte vill se honom

Cykelrallarn 2017. 

Söndag 4 juni körde jag Cykelrallarn på mtb med start i Bottnaryd och målgång i Hallby (utanför Jönköping). 64 kilometer. Åsa E vann, jag blev nummer två och Jessica B trea. Men Vad hände med rapporteringen från det loppet? Den kommer här. Vissa grejer kommer man ihåg bättre nära inpå loppet men jag minns det så här i stora drag.

Prognosen sade hällregn men det ändrade sig och blev perfekt väder att tävla i. Jag körde i kortärmat och kortbent. Eftersom jag haft tävlingsuppehåll pga graviditeten visste jag inte statusen på övriga damer i startfältet. Men att det skulle bli bra fart visste jag iom att vi startade med herreliten. 

Gick ut så hårt jag kunde.

Jag ställde mig långt fram i startfållan. Blev intervjuad tre minuter före start. Jag har kört Cykelrallarn två gånger tidigare och vunnit båda gångerna. 

Banan passar mig bra. Det är mycket cykling på en banvall där ett bra slätdrag kan komma väl till pass. Min egen kapacitet har jag haft någorlunda kontroll på. Jag är på god väg tillbaka. Dock hade jag haft en tung period träningsmässigt och var rejält förkyld dagarna före men tillräckligt bra för att kunna starta på söndagen. Phu, för som jag längtat efter att tävla igen.

Min taktik var att gå ut så hårt jag kunde för att komma med en snabb grupp cyklister. Jag placerade mig bra och hängde med några kilometer, men med väldigt hög puls så när första långa backen kom hade jag inte krafter att gå med Åsa E som där avgjorde tävlingen genom att hålla mig bakom hela vägen till mål. Jag fick verkligen stålsätta mig och gräva djupt i källaren efter krafter. Hade en bra grupp att åka med men kunde tyvärr inte hänga med i deras fart upp till andra bergspriset efter 18 km. Synd för de körde nämligen ifatt Åsa. 

Däremot kom det en bra grupp precis efter. Där bet jag mig fast och började få oanade krafter. Helt plötsligt svarade benen och jag gick lätt upp först över krönet på tredje bergspriset (i min klunga). Så efter ca 27 km hade jag betydligt bättre gensvar i kroppen och då blev det samtidigt mycket roligare. Man gör ju inget själv på ett sånt här lopp och jag bidrog inte heller till dragkobbet förrän mot slutet. Åsa var för långt ifrån, även om jag tog in lite tid så var jag 2,50 efter i mål. 

Markservice

Den så viktiga servicebiten skötte Keith och Loveli. Perfekt langning efter ca 32 km. Tyvärr klantade jag till det o tappade flaskan efter första klunken. Men som en skänk från ovan hade de en ny flaska till mig med Pepsi Max ca 18 km från mål. Keith fixade också allt med cykeln dagen före när jag mest irrade runt och var nervös och inte fick ngt gjort.

Förutom en flaska sportdryck åt jag två gel. Jag har inte köpt gel på länge och höll på att trilla baklänges när jag behövde kalla på pappa vi kassan. Min 50 lapp räckte nämligen bara till en Enervit gel. Hutlöst dyrt! Man får ju ett kilo dyrt kolhydratladdat lösviktsgodis för samma pengar!!! 

Sammanfattningsvis

Jag gilllar Cykelrallarns bana. Det är kul att cykla tävling nära hemma för det är många man känner igen utmed banan. Jag tar med mig som positivt att jag kunde gå med killarna i klungan bra nedförs och på stigarna. Det var kul och skönt att vara igång! Jag hade hög puls och i starten den högsta pulsnoteringen i år. 


Tre år sedan olyckan. 

För tre år sedan var jag med om en olycka under Lida Loop.

Glad för att jag är så pass bra som jag är idag. Tacksam över att ha haft en vilja av stål att rehabilitera för att komma igen.

Jag brukar inte säga så. Men. Det kunde knappt varit värre. Bruten nacke, flera frakturer i ryggen, bruten armbåge, brutet bröstben, brutna revben, påverkad lunga, hjärnskakning mm. Smärtorna var olidliga trots höga morfindoser. Fast ändå de där orden från den där läkaren ”det ser bra ut”. Det tog jag till mig.

IMG_6653.jpg

Efter några dagar när jag var mer kontaktbar…Foto1465

Cyklat, regn och sömn.

Ja då var det redan onsdag igen. Värnamo har inte direkt bjudit på inbjudande utomhusväder. Typ regnat hela dagen och även första kvarten när jag cyklade. Så där mysigt att börja med att bli genomblöt, det tar en del av motivationen. Men jag borde inte klaga för regnet behövs verkligen, stackars bönder och pollenallergiker annars. Ja och vår gräsmatta med för den delen. 

Cykelrundan ordnade upp sig. Jag hade sådan tur att det t.o.m blev soligt en stund. Och jag behöver även träna på att cykla på halt underlag så jag får nog räkna in kvällens pass till ett nyttigt 28 km långt (kort) MTB-pass. Det har varit många pass i sol den senaste tiden så man börjar bli bortskämd.


I övrigt är jag trött efter söndagens maxning och långlopp. Jag brukar känna av långa tävlingar några dagar. Att vara uppe flera gånger per natt med dottern skyndar inte på återhämtningen det minsta. Loveli är inne i en period när hon vaknar mycket och är orolig och ledsen. Vi har läst om det och det verkar vara enligt ”skolboken” i hennes ålder. Hoppas att det snart kan ta en vändning så att både hon och jag får maxa nätterna med vila och återhämtning. Men hon verkar dock inte lida av det speciellt mycket eftersom hon är pigg på dagarna. 

Jag ska försöka bjuda på min ”Rallarrapport” inom det närmsta. Men nu är det sovdags. 

15% rabatt på Uvex 

Jag har fått den äran att kunna kan ge dig 15% rabatt på Uxex hjälmar och glasögon. 

Gör din beställning på sportbutikonline och  ange koden ”Uvex”.

Eftersom jag har provat en racer hjälm och en MTB hjälm och varit nöjd kan jag varmt rekommendera dessa. 

Jag har även provat att cykla i en variant av deras cykelglasögon vilka jag har gillat särskilt att cykla med i skogen då linsen anpassar sig efter ljusförhållandena. 

MTB hjälmen

Tävlingspremiär. 

 Cykelrallarn 2017

Jag var fruktansvärt nervös inför. Det var länge sedan jag tävlade. Västgötaloppet 2015 var det sista långloppet före vår dotter började gro i magen. 

Men nu är premiären gjord och jag funderade vid något tillfälle under tävlingen på vad jag var nervös för. 

Blev andra tjej i mål efter välmeriterade Åsa Erlandsson. Hon ryckte med besked i första riktiga uppförs. Jag stod still och kom aldrig ifatt även om jag avslutade starkt och tog in lite tid. 

64 km på tiden 2,26, ca 26 km/h i snitt. 

Mer om tävlingen under veckan. Nu laddar vi om för Halvvättern kommande helg.

Keith och Loveli skötte all service inför och under tävlingen. Det verkade som hon gillade att vara i skogen och langa dricka och heja på cyklister… 

Vilka däck ska man ha?

Vilka däck kör du med?

Det är en vanlig fråga. När man cyklar mountainbike på stigar över rötter och stenar har däcken stor betydelse. Men vilka däck just du ska ha kan vara svårt att svara på. Det är mycket en smaksak men, det finns flera faktorer som påverkar valet av däck. Till exempel om du kör med hardtail eller fullsuspension och vilket typ av underlag du ska cykla på. Crosscountry-cyklister letar ofta efter däck som rullar snabbt, men mindre och smidigare dubbar samt en smalare däckbredd. Dessa däck ger bäst prestanda i förhållanden som inte är alltför krävande, som vanliga stigar. 

  • Däckets bredd är viktig när det kommer till åkkänsla. Ett bredare däck ger bättre stabilitet i kurvor och när du cyklar snabbt. Ett större ytområde är i kontakt med marken vilket ger bättre grepp och fäste. De bredare däcken minskar dock lerrensningen, och den högre friktionen påverkar hastigheten. Därför måste man kompromissa: crosscountry-åkare föredrar ofta däck med en bredd mellan 1,8-2,2 tum, medan mer aggressiva downhill-åkare använder däck med en bredd mellan 2,1-2,4 tum. 
  • Det är av betydelse för känslan vilken vikt däcken har. Den roterande massans vikt kan vara det som påverkar känslan mest. Så lätta däck som möjligt utan att tulla på hållbarheten.
  • Slanglösa däck, kan användas utan en innerslang. Istället används en tätning och en fälg som är kompatibel med slanglöst. Dessa däck har mer tätt gummi, vilket minskar luftförlusten och gör dem mer motståndskraftiga mot skador. Man spar vikt och eftersom man inte har slang kan man inte punktera med genomslag och därmed klämma slangen. 
  • Gummiblandningen täcker textilen och ger grepp, dämpning och hållbarhet. Satsa på ett däck med bra gummiblandning, ex black chilli.

Jag har läst på och provat mig fram bland några olika alternativa däck. Sedan tycker jag fortfarande inte att jag har hittat de helt optimala däcken. Men det är en bra kombo som klarar många olika terränger och väder. Just nu kör jag på Schwalbe Rocket Ron 2,25 fram och Schwalbe Racing Ralph 2,25 bak. Ett grövre däck fram alltså. Finns att läsa mer om och beställa på cykelkraft.se. 

Däck kan ju behöva bytas av olika anledningar, slitet eller att man kört på något vasst. Då är det säkra och snabba leveranser som gäller. Jag beställde just ett Schwalbe Rocket Ron 2,25 från cykelkraft.se Kom fram dagen efter jag klickade beställ.