Löpintervaller, hårt.

Det är inte första fången det händer att ett blogginlägg försvinner ut i rymden när jag trycker ”publicera”. Störigt. 

Jag hade just beskrivit dagens löpintervaller som ultraintervaller. Trots att de var 3,5 min per styck upplevdes de som megalånga. Jag var rejält trött i benen och kände mig även sliten i kroppen. Det är enligt plan. Jag har tänkt träna så pass hårt just nu. Nästa vecka kommer bli lite lättare så att kroppen känns piggare inför resan. Vi ska till varmare breddgrader och kommer att landa i Kroatien om kaptenen styr planet rätt. Det får vi hoppas. 

Oftast har jag en nöjdare känsla när intervallerna har gått ”lätt och snabbare” att ta sig igenom. Egentligen borde jag vara mer nöjd en dag som denna, jag fick inget gratis och kämpade varenda steg uppför backen. Ville ge upp och lägga mig i gräset och räkna får redan efter första men gjorde läxan och slutförde med hedern i behåll. 

Nu blir det styrketräning. Motivationen är inte jättehög. 

Osuddenbacken är en 3,3 minuters backe med Loveli i vagnen och motvind.

Premiär runt Vidöstern. 

Premiär för i år runt Vidöstern. Som vanligt blåsigt på båda sidor sjön, 30,7 km/h i snitt, 60 km och 137 i snittpuls. 

Efter det en stunds prat med svärmor och svärfar som var hemma med Loveli medan jag cyklade. 

Lagade mat och försökte få Loveli att äta men hon vägrade. Det har svängt från att hon inte ville äta gröt men gillade all övrig mat vi erbjöd till att i princip bara vilja ha gröt. Märkligt. Bröstmjölk är fortfarande nummer ett på önskelistan. Vi tror att amningen bidrar till att hon håller sig frisk så jag fortsätter att delamma ett tag till. Jobbar dock på att försöka få henne att sova utan att amningspauser, det går dåligt. 

Sedan skyndade vi oss till öppna förskolan men möttes av en tom lokal då de bytt tid idag. Otur. Istället blev det mysfika på Espresso House. Där serverade de ljummet kaffe. I min kaffevärld är det viktigaste av allt att det håller en hög temperatur. Första gången det hände, EH är ett av mina favoritfiket just för deras goda kaffe. 

Nu blir det fika på Stationshuset. Keith har cyklat med Borgänget och jag o Loveli möter upp, men vi tar Golf Sportcombin dit. Hoppas på nybakta stora frallor. Jag är hungrig. 

Vidöstern runt i nya glajor på en onsdag. Fint!

Premiär för X-cup i Småland.

Det är det trevliga och gifta paret Miriam och Mikael Stilling som är initiativtagare till X-cup i Småland. De är danskar men bor i Bor.

Sex deltävlingar utlovas varav två kommer att avgöras i Värnamos Borgen. Premiären var idag och den gick på en ny bana med start och mål i Alandsrydsbacken (slalombacken). Banan komponerades av Keith och den verkade uppskattad av de flesta. Jag åkte den för första gången igår och tycker att den var riktigt rolig. Både långlopps -och XC karraktär. Bitar av nya sträckan på årets SM-bana var med. Det är på de delarna jag har det svårast men samtidigt har jag bra förbättringspotential. 

Träningstävling.

Det är verkligen roligt att köra träningstävlingar. Att träna på att tävla, ta ut sig och träffa trevliga människor med samma intresse. Samtidigt som det ska vara avslappnat är det blodigt allvar. Det är inte prestigelöst. Man jämför tider, pratar svårigheter och kommer med undanflykter.

Mitt primära mål var att kunna vara med. Det uppfyllde jag men utan att jag vill komma med undanflykter så har jag inte haft den rätta återhämtningsveckan efter Gran Canaria. Jag har haft sjukdomskänningar och rök på en förkylning. Idag bedömde jag att jag kunde cykla. Det kan man tycka vad man vill om men det är alltid svårt att avgöra. 

Starten gick.

När Mikael sade 30 sekunder till start kom den där härliga (nu blir det roligt) och samtidigt otäcka känslan (det kommer göra ont) över mig. Det var så länge sedan senast. Jag har inte tävlat sedan Västgötaloppet september 2015. Förra säsongen var jag gravid. 

Som vanligt hetsigt i starten, men ganska snart hittade jag min takt. Det är en tuff bana med många höjdmeter där det brantar till på många ställen. Benen och hjärtat måste samarbeta, viljan att plåga sig ska infinnas och modet att släppa på utför är inte minst viktigt. 

Mentalt tycker jag att det är lite jobbigt med varvlopp, hade en svacka i början av andra varvet. Men det vände och jag hittade ett par grabbar att sällskapa med. Den här typen av bana gynnar inte att man tar hjul men det är alltid bra att få hjälp med farthållningen. Jag försökte så gott jag vågade att släppa bromsarna utför. Lite lerigt i någon nerfart men överlag var banan i bra skick. 

Det var peppande att få påhejningar utmed varvet. Tack publiken!

Tävlingen varade i 1 timma plus att påbörjat varv avslutades. Jag hann fyra varv på 1.02 så det blev inget femte varv för min del. 

Det spelar ingen roll vad det handlar om men att sätta upp ett mål och klara det ger en självförtroende boost. En magisk kick.

Det är också inspirerande för kommande träningspass att ha nya mål i sikte. Jag ställer troligtvis upp nästa X-cup som går i Gnosjö den 20 maj. 

Det var aprilväder med ca 2 grader och snöfalll



Det svänger om nya delen på SM-banan.


Keith o Loveli gjorde rätt i att sticka iväg till kyrkan och lyssna på äldsta sonen Isac som sjöng. De missade mitt lopp men hann tillbaka till efter målgången.



Det är viktigt att ha grejer som fungerar. Min cykel fick åka med Per till Hovmantorp för renovering. Dels ska han serva mina dämpare och förhoppningsvis kan han få bukt på mina elväxlar. De fungerar inte som de borde.

Kalasande.

Inte för mycket och inte för lite. Lagom är bäst. När det gäller att bjuda på buffé i alla fall. 

Vi firade Evelina och Isac i morse, de fyller med en veckas mellanrum. I inbjudan stod det frukost. Eftersom vi är mitt i påsken var ägg i ett par varianter givet, hummersill, inlagd strömming, rökt lax & pepparrot, ostar & kex, Gränna knäcke, ett köpebröd & hembakta frallor, kalkonskinka & farmor Ingers senap, grönsaker, köttbullar & rödbetssallad, Keithans smoothie, juice och kaffe. 


Lovelis härliga storebröder.

På efterrättsbordet var det påskgodis, kex, cornflakeskakor med ägg och påskmust.

Det tar på krafterna att gå på kalas. Det är Bibbi i Babblarna som håller Loveli i handen, eller tvärtom.


Mitt i stressen

Jag gillar att fixa kalas men hinner sällan med att ordna allt jag vill. Idag fick viss städning stå åt sidan, påskriset blev kvar ute, dukningen på bordet blev en quickfix och frallorna en snabbvariant. De tänka kalljästa frallorna hade jäst fast i plasten och gick inte rädda så de åkte i soptunnan. Tidsmässigt tar det ungefär lika att åka och handla bröd som att baka en liten sats snabbjästa frallor… och då föredrar åtminstone jag de hembakta. Det blev förresten invigning av vår nya ugn idag också. 

MTB i Muppsala.

Det blev ett bra pass till slut. Inte som jag först planerat men jag fann som väl var ett bra alternativ. Jag hittade den omtalade ”Gulastigen” som börjar vid studenternas i Muppsala. Den tog mig till Sunnerstas fina MTB-spår. En tre kilometer superrolig stig med diverse tekniska svårigheter. Precis sånt jag behöver träna på. Det märks att jag inte cyklat teknisk stig på ett tag, jag känner mig som ny på hojen igen. Plus att jag nästan har lite träningsvärk i kroppen av att jag cyklat stigar. Överkroppen får jobba betydligt mer i där än på landsvägen. 

Det är så kul att cykla i skogen.

Besviken på Garmin

Jag hade tänkt cykla Skandisloppets MTB-bana. Hade laddat hem vägbeskrivningsfilen till min Garmin men till min stora besvikelse gick det inte hitta. Kartan är för liten och angivelserna för knappa. Synd. 

Maten på bordet

Pappis hade lagat Flygande Jakob, färdig lagom till jag hade duschat o pysslat med Loveli. Jag stod för påsktårtan.

Kladdkakebotten med jordnötter, saltapinnar täckta med mörk choklad och marsipanägg i ”boet”

En kul liten uppförs på Sunnersta MTB-spår.

Uppsala 

Vi hamnade i Uppsala igår eftermiddag. Det beror främst på att vi styrde Golfen hit. Det var det vanliga turnegänget: jag, pappa och Loveli. Det är en mäktig resa att göra. Med två längre stopp och ett kort så räknade vi på att det blev ungefär en arbetsdag.

Den här gången har jag med mig cykeln. Här är det gott om kompisar som gärna vill umgås med Loveli så jag kom ut på ett kort MTB pass. Eftersom tiden var begränsad och jag inte hittar så bra här blev det en tur till gamla Uppsala och Högarna. Där finns lite stigar och även lite uppförs. 

Ca 1h 10 min cykling o väl hemma stod maten på bordet. Det är jag inte bortskämd med så det var lyxigt. 

Man uppskattar att det är mellan 2000-3000 gravar på detta fornlämningsområde


Det stora svåra pusslet. 

Det har varit ett par dagar av extra eftertanke. 

Alla är vi en del av det samhälle vi lever i. En värld där vi mer än någonsin är med varandra över gränserna och flätas samman. Vi är det stora svåra pusslet där precis alla bitar är olika, men ändå kan det läggas. Nej, jag vet, det är obegripligt att få alla bitar att passa i varandra. Det är ofattbart svårt att se hur vi ska få ordning på alla pusselbitar som hällts ut på klotet… 

Men. Jag blir varm av att läsa om alla de extra ordinära insatser folk där ute har gjort för varandra i denna krissituation. Den hjälpande handen många sträckt ut för varandra. Låt oss tro att det goda får vinna på sikt. 

Sånna här händelser ger perspektiv. Allt blir så litet. Vi hade tex oturen att vårat plan hem från Gran Canaria fick problem med ena nödutgången, vilket förde med sig att en tredjedel av passagerarna tvingades att ta sig hem med ett annat flyg ca 6 timmar senare. Barnfamiljer och äldre blev utvalda att få åka med det tidigare planet. Det var många som trängde sig i kön, skrällde och påstod sig att höra hemma där. Även medelålders resenärer med vuxna barn. 

Ingen hemlängtan.

Jag brukar känna mig nöjd efter en veckas semester. Den här gången kunde jag minst varit kvar ytterligare två veckor. Vi har haft det riktigt skönt med mycket familjetid.

Avslutade veckan med en lätt jogg på morgonen före avfärd. Mest för att cykelbenen skulle få lite blodgenomströmning före vi åkte flygplan. 

Sista cykelpasset.

Sjätte och sista cykeldagen blev inte riktigt som vi tänkt. Lovelis kompisar tog sovmorgon och därför cyklade vi växelvis. Jag hade ca 2,5-3 h till förfogande. Så min första plan var att klättra till Santa Lucia och vända. 

Redan när jag rullade ut från hotellgården anade jag att återhämtningen var förvånansvärt bra. Kroppen kändes stark. Det är inte vanligt för att vara mig, sista dagen på en intensiv period av träning brukar vara slitsam.

Till San Bartolome

Det gick snabbare än jag trott till Santa Lucia så jag fortsatte de 7 kilometerna som det är hela vägen till San Bartolome. Samma klättring som vi cyklade andra dagen. Då gjorde jag en god insats och höll hög puls från start men orkade inte hela vägen till San Bartolome. Igår var planen att gå ut lugnare och ha krafter kvar så länge som möjligt. 

Jag värmde upp i ca 15 km till Doctoral, hade bra flyt till första t-korsningen, höll pulsen under 150 hela vägen till Santa Lucia, där hade jag oturen att hamna efter en lastbil nedförs mot San Bartolome men annars krafter kvar hela vägen. Mer kontrollerat och mindre smärtsamt och ändå en bättre tid enligt Strava. Ca 2,5 min bättre än senast och ungefär lika förutsättningar med vinden. Fö en kul lista att vara andra bästa tid på. 


Väl hemma löste jag av Keith som körde en fin runda på ca 3 h. Han var stark och kände sig nöjd att kunna avsluta cykelveckan på topp.

San Bartolome


Stannade till på den charmiga butiken i Santa Lucia och köpte en Cola och ett päron. Damen skar upp mitt päron i klyftor för det var så man äter frukt enligt henne.

Hårt men fint cykelpass.

Trött: i armarna, skuldrorna, benen, lungorna, hjärtat, hjärnan. Jag fick bita i.

Var dag när vi lämnar Loveli och ger oss iväg på hojarna ser jag framför mig hennes glada min och sköna kram som vi får när vi kommer hem. Igår när vi rullade ut från hotellområdet såg jag hur gott det skulle bli med en croissant efter avverkad cykelrunda. Det säger inte lite om mitt tillstånd. Men inget konstigt. Många dagars cykling och inte minst satt tisdagens pass kvar. Sånna här känslor hör till en bra träningsvecka. 

Rundan.

Rundan var planerad till 10 mil och ca 1700 höjd meter. Stadskörning genom Playa Ingles, vidare på bergskammen utmed havet till Morgan (37km), stigningen upp mot Soria (20km), den långa nerförskörningen (20km) till Aurginegin och samma väg hem. 

Klättringen från Porte Mogan upp till Soria är bland det finaste ön erbjuder. Det är ett nationalparksområde. Vegetationen är speciellt grön, vägarna smala serpentinformade och bergen är häftiga och makalöst mäktiga. 

De första milen är kanske det mesta plattkörning som finns här, där kan man ha stor nytta av växelvisa förningar. Keith tog den första biten, jag avlöste, cyklade ikapp en färgstark cyklist och lade mig bakom men min tanke var att gå om. De man cyklar ikapp håller oftast ett ngt för lågt tempo och de man inte kommer ikapp, ja de håller ett för högt tempo. Men den här mannen ökade och höll sedan en jämn fart. Han pratade inte med oss men han visade tecken och hade koll på att vi var med. Han cyklade otroligt fint och kroppen talade för att han gjort många cykeltimmar i sitt liv. I 3,5 mil fick vi hans draghjälp. Vi tackade honom för farthållningen och efter det fortsatte vi klättringen på egen hand. 


Keith hade en bra dag.

Jag kände mig fri från förkylningssymptomen och förhållandevis ok i kroppen, men väldigt sliten. Keith hade hämtat sig från sin förkylning och körde riktigt bra. Han stod för tempohållningen uppförs medan jag låg där bak och bet ihop. Serpentin för serpentin, det värkte i mina ben. Det var många branta partier att ta sig upp för. Jag vart glad för att han piggnat till men hade hemlängtan. Hem till croissanten. Och kaffet. 

Sällskapet.

3,5 h timmar senare när vi nästan var hemma och skulle svänga ut i en rondell dyker mannen som vi tidigare cyklat med upp igen. Han missar först att det är vi, svänger av men ser oss, vänder och kommer ikapp. Vi får veta att han är dansk, har köpt hus på ön, lever sin dröm och cyklar varje dag. Brorsan hade sett på strava att han cyklar 100 mil i veckan. Det är otroligt mycket och på en ö som denna med mycket höjdmeter är det en ofattbar mängd. 

Finaste rundan.

Helt klart veckans finaste runda. 

Och självklart var Lovelis kram mycket godare än croissanten.






Cyklar på GC.

Just som jag skulle publicera ett blogginlägg försvann det ut i rymden. Så nu blir det ett i punktform istället.

  • Vi trivs. Fyra cykelpass avklarade redan. Varför går tiden så fort när man har roligt? 
  • Tyvärr har Keith en förkylning i kroppen vilket har gjort förutsättningarna för att cykla lite annorlunda. Han har varit tillräckligt pigg för att vara med den mesta av tiden och cyklat lite lugnare ibland när jag gått på puls i bergen. Jag har skarvat på lite ett par dagar.
  • Jag kände av halsen inatt men nu under dagen har det varit bra. Antingen tillfälligt eller blir jag också förkyld?!
  • Värmen , 27-35 grader, är härlig men det innebär att man måste dricka mycket. På dagens pass gick det åt 4 st 0,75 flaskor och 1 st 33 cl coca. 
  • Jag har fått många timmar i sadeln -2+3,5+4+4,20. Men hur ska jag orka med morgondagen? Phew…
  • Var dag bjuder på berg, ungefär 2/3 av passen går uppför och 1/3 nerför (tidsmässigt). 
  • Berg, berg och berg. Ön består bra av klättringar. Vi kämpar förhoppningsvis vidare imorgon. 


Keiths 15 åriga Scotttröja är visst framme igen. Har det med att göra att team Scott vann Cape Epic mån tro?


Vem kan motstå?



Nästan uppe, San Bartolome stigningen



Ge mig fruktsocker (och allt som har socker)…


Då är vi på semester. 

Vi gillade hotellet, läget och värmen så nu är vi tillbaka. Men med nytt resesällskap.

Keith, jag och Loveli åker tillsammans med Anton (Keiths son) och hans tjej Vicky.


Vi kom ner igår. Packade upp, acklimatiserade oss, såg Carolina Klüft som bor på samma hotell, åt middag och sov tidigt. Natten var varm och Loveli ville äta väldigt ofta så det blev många vakna stunder, precis som på förra resan.

Det är riktig semesterfeeling med havet som brusar och med värmen. Samtidigt som att det var för varmt i bergen på cykelrundan, 39 grader. Svårt att hålla vätskebalansen och att ha energin. Tyvärr är vi inte heller riktigt i slag, känns som att något ”spökar” och att det kanske bryter ut eller blir det förhoppningsvis bättre. Typiskt tråkigt när vi är här och verkligen vill ta ut oss. 

Rundan idag blev den klassiska förstadagenrundan runt dammen, ca 2 h och 45 km. 

Cannondale Synapse med skivbromsar och någon mer lättare växel än på de i hyrde förra gången.


Disigt men vi lade grunden till cykelbrännan. Det är hett och solen tar.