Firade till tusen.

Vi blev firade tillsammans idag. Jag för min prestation på Cykelvasan och Loveli för att hon blir ett år på tisdag. 

Familjen Edholm bjöd till brunch. Det var ståndsmässigt med ljus, tårta och hembakt. Även presenter i överflöd till Loveli som hade lite svårt att förstå att man ska förstöra de fina pappret. Hon ville läsa på paketet som att det var en saga. 

Jag blev så glad och rörd av hur fint de fixat till oss. Tusen, tusen tack. 











Cykelvasan blev även familjehelg.

För dig som funderar på att cykla nästa år.

Var beredd anmälan öppnar 10e september .  Notera att ungdoms, 30 km och 45 km har flyttats till söndagen. Nästa år är det tionde gången som Cykelvasan genomförs. Nordens största lopp på mountainbike. Varje år sedan starten 2009 har Cykelvasan slagit nytt anmälningsrekord, så även i år! Totalt deltog ca 23 213 i år (22 % kvinnor).

Jag och Keith funderade många gånger i bilfärden på vägen upp. Varför lockar Cykelvasan alla dessa människor. Vi tänkte att om man vill ha kul på en hoj under en tävling finns det en mängd attraktivare banor att hålla till på, dessutom slipper man att bli ruinerad.

Väl på plats. När vi hade parkerat, checkat in på Ski Lodge och tog våra första steg mot mässområdet kände vi in atmosfären av alla cyklister som gjorde sig redo för 94 kilometers cykling i ”fäders spår”. Köade till nummerlappsutdelningen, tog en gratis kaffe och Bonjourbulle (måste jag skriva ut eftersom svågern jobbar just där), spanade in lätta cyklar, klämde på prylar, fick tips från leverantörer, minglade med cykelbekanta, åt pastabuffé för två och så vidare.

Det är långtifrån bara ett cykellopp. Det är ett stort och mäktigt event. Fyllt med mervärde och skojiga saker för hela cykelfamiljen. Så självklart ska man var en del i detta och cykla Cykelvasan.

Vi bokade in oss samma vecka och fick med oss syster Susanne och hennes Ronnie.

Visst var vi ganska inställda på att åka till Sälen men vi hade inte fixat ngt praktiskt såsom boende och startbiljett. Men då Ronnie (svågern) hittade ett ledigt 6 personers lägenhetsboende på Ski Lodge, dit han och Susann verkade intresserad av att hänga på, blev det genast lite action. Jag hittade lätt en startplats på tisdagen och på torsdagen kom det en snap från Ronnie med ett bevis på att även han hade en biljett. Klart att Ronnie skulle cykla sitt livs längsta pass på en mtb när han ändå var på plats, äger en mtb, hade investerat i ny hjälm som matchar hojen och dessutom älskar utmaningar.

Ronnies första mtb lopp och första långpass.

Jag fick full support av Ronnie och Susann under mitt lopp då Ronnie hade sen start, kl 12,30 (det får alla som anmäler sig för första gången). Det var bra gjort att stiga upp i ottan, heja på mig via bil, efter det cykla loppet för att sedan avsluta med att bila de nio milen tillbaks till Sälen. Heja Ronnies prestation. Inte konstigt att han somnade plättlätt.

Första riktigt långa cykelpasset tär och i min värld är det självklart att det blir lite mindre bekymmer under resan. Ronnie tog hjul på en grupp, som enligt honom gick på gränsen för snabbt och då är det extra lätt att dra på sig kramp. Men Cykelvasan är så fint arrangerat så i kontrollerna mot slutet finns det tillgång till massage, vilket avhjälpte krampandet och därför kunde Ronnie briljera in i mål efter 94 kilometer kämpainsats.

Tycker att han såg fräsch ut i Evertsberg! Snap från syrran.


Inte konstigt om jag var några minuter snabbare i mål. Ronnie hann stanna för att posera för kameran, ta ett energitillskott, spela in en film med Volvo och även ta massage. Jag hann inte ens pinka på vägen mellan Sälen och Mora.

 

 

 

 

 

Loveli.

När jag ska somna om kvällen kan jag längta efter att vakna. Lite som när man var liten och fyllde år. Man längtade efter nästa dag. Så har det varit det här året. Jag längtar efter att få vakna och ha en ny dag tillsammans med Loveli. Vi trivs ihop!

Helgen blev väldigt speciell med mycket timmar i bil. Upp till Sälen på onsdagen, Sälen – Mora – Sälen – Rörbäcksnäs på lördagen och hem på söndagen. Ca 140 mil. Kanske lite väl bra för oss alla. Min kropp blev kaos. Loveli hade det kämpigt med att sitta still så länge och det blev varmt i stolen. 

Men igår tog vi igen lite och ägnade oss åt sådant som Loveli gillar. Då blev det åka vagn, hälsa på hästar, vara i skogen och det bästa av det bästa -vara på öppna förskolan och leka med massor kul leksaker, vara tillsammans med andra barn, fika och sjunga. 


Loveli gillar väldigt mycket motorljud, fyrhjulingar, traktorer och leka med bilar. Just nu, sådant kan ju ändra sig. 


Hon tog sina första steg (utan stöd) när vi var i Sälen. Idag har hon gått själv överallt, svängt, vänt om, gått över trösklar… det är häftigt och märkligt. Plötsligt tar Loveli sig fram som oss andra, på två ben. Det känns som en ny tid, fr.o.m. nu kan hon gå. 

För övrigt är hon inne i en period där utvecklingen går i en rasande fart. Hon tar efter beteende, härmar ljud, lär sig ord, kan kommunicera vissa av sina önskemål, visar sin vilja, tränar sin motorik, bläddrar i böcker själv, älskar att mysa, tuggar maten, smakar på allt, dricker med sugrör m.m.

Det är underbart att följa och att få vara med henne. Hon väcker liv i oss. Hon lär oss uppskatta det lilla. Hon påminner oss om vad glädje är. Hon får oss att vara tillsammans. #togetherness

Proteinberikade frallor. 

Nybakta frallor är bland det godaste jag vet. Det var länge sedan jag bakade bröd, idag fick det bli en sats Proteinberikade frallor. 

Jag följde inget recept utan bara slängde i det jag hade och kände för. 

Ca 4 dl ljummet vatten, 50 g jäst, en nypa salt, 1 tsk agavesirap, 1 msk rapsolja, 1 msk hela linfrö, 1 dl proteinpulver, 2 dl grahamsmjöl och sedan rågsikt tills en lite kladdig deg bildades. Körde i bakmaskinen ca 10 min. 


Jäste ca 2,5 h, bakade ut 8 st rundlar, naggade med en gaffel, jäste ca 25 min. Penslade med vatten och på med sesamfrö. 


In i 225 grader ca. 12-14 minuter.


Åt nybakta till en italiensk variant av  linssoppa. 

Cykelvasan 2017, fortsättning.

Jag måste börja med att säga att jag skulle vilja ha Cykelvasan framför mig. Alltså inte om ett år, om en månad typ. Arrangemanget var så himla roligt, mäktigt och festligt. Det har växt för varje år och är nu större än någonsin. Bra med publicitet och mediautrymme. Fattas bara att SVT direktsänder likt Vasaloppet på skidor så att gemeneman har det lätt tillgängligt. I år fanns det dock möjlighet att se via Facebook. Vi hade ett fd proffs på elcykel med oss i klungan som filmade och kommenterade. 

Resan hem från Sälen var dryg. Speciellt för Loveli. Jag körde nästan hela vägen upp men hem fick Keithan gasa hela då jag fick migrän. 


Racet.

Fakta om loppet har ni i tidigare inlägg. Här kommer summeringen av racet. 

Egen damstart kändes väldigt spännande. Jag förstod av startlistan att dömma att det skulle bli riktigt hårt. Där var inte många svenska elitdamer som saknades och föregående års norska kanoner Hovdenak och Lövset (som i övrigt också kan glänsa med digra meritlistor i långloppssammanhang) fanns på plats. Något som jag tyckte kändes kul, det är roligt att få tävla med de bästa. 

Första backen, ca 3 km. Första biten var det en Volvo som föråkare. Tidigt släpptes farten fri och tempot var högt. Åsa Erlandsson, Borghild Lövset och Jennie Stenerhag höll hög fart. Det gick ändå bra att gå med, det som tog hårt var Hovdenacks ryck. Liten och satt dam med mycket kraft. Startfältet decimerades och vi var tio damer som kom iväg. Hovdenak fortsatte att rycka och göra pulver av mina ben. Jag låg långt bak i klungan och fick slita med gummibandsefftekten som det innebär. Hade inte ork att ta mig fram. 

Inför spurtpriset i Mångsbodarna drogs tempot upp och efter det fortsatte täten köra, klungan delades på mitten och jag var på den nedre halvan som också delades upp. Turligt (för mig) släppte Nellie Larsson samtidigt. Vi samarbetade och växeldrog. Dock tappade vi minutrar direkt. Men allteftersom hämtade vi oss och fick till ett fint samarbete. Nellie körde målmedvetet med bra moral vilket var motiverande för mig med. 

Utmed banan hejade Syster och Ronnie och Keith och Loveli langade och rapporterade om att vi tog in på Louise och Klara. Det motiverade att försöka öka, och med ca tre mil kvar kom vi ikapp. Fyra tjejer, -dubbelt så bra som två, tänkte jag. Uppmanade att de skulle hjälpa till men, Louise och Klara ville inte riktigt. Turligt ändrade de sig och vi alla gick runt med ojämna mellanrum. Efter ork och förmåga antar jag. 

Några kilometer före mål gjorde Nellie ett försök att komma loss. Louise gjorde en kontra attack. Men vi var kvar. 

Strax efter 1 km skylten fick jag syn på Ida Jansson som hade kroknat. Jag låg längst bak och kände att det blev läge att stöta. Tog i det som fanns kvar. Över bron i Moraparken och vänstersvängen in mot mål. Mjölksyran sprutade i kroppen. Vände mig om på upploppsrakan och såg ingen. Slog av lite på tempot. Klara i Norberg CK måste varit i ”döda vinkeln” för hon kom som ett spjut och tog mig på mållinjen. Lärdom: slå aldrig av på tempot förrän mållinjen är passerad. Väldigt irriterande även om det inte gällde de mest framskjutna placeringarna. 

Slutade 7a. 

De flesta är intresserade av tiden på  Cykelvasan, för min del är den mindre intressant då tävling handlar om placering.

Nöjd eller missnöjd.

Jag har känt på det lite till och från efter loppet. Jag är inte nöjd med att inte kunna hänga med, oavsett form och nivå på de jag tävlar med. Så visst hade jag velat ha ut mer kraft av kroppen. 

Har däremot fått ett tävlingssug och kommer att tävla mer. 

Här nedan är det någon som rycker. Som ni ser så krävs det maxinsatser just då. 

Bild: happyride.se


Banan.

Det finns inte ett enda tekniskt parti. Banan består uteslutande av breda grusvägar och traktorstigar. Hade jag haft en lätt hardtail hade jag valt den. 

Vyerna är vackra. Det tänker man inte så mycket på under tävlingen men dagen före när jag testade i strålande sol reflekterade jag mer.




Lite bredare spänger på myrarna än de vi har på mossen i Värnamo. 

Cykelvasan 2017

Bilden är från i fredags när jag testade ca 35 km av banan. Jag ville ha lite koll på vad som väntade då jag inte varit här på några år. 


Cykelvasan kort versionen

Ca 12 grader och mulet, damelitstart kl 07,30, 76 damer, blandat med svenskor och norskor som ställde upp, 94 km, 29,5 km/h,  stenhårt i första backen upp och på toppen ryckte Hovdenack (fö bra krut i de benen när mina kändes som pulver), vi bildade en tät om tio damer… historien här emellan återkommer jag till, jag ryckte (i den klunga jag var i) med en kilometer kvar och trodde jag var själv och gjorde det man aldrig får göra -slog av lite precis före målet, just då kom Klara och snuvade mig på sjätteplatsen. 

Jag samlade mig i startfållan och kände mig riktigt laddad. Det var mäktigt att stå längst fram med vetskapen om att där var 75 andra damelitare runt i kring. Och lite drömde jag om att kunna plocka fram forntida formen med  landsvägsbenen. En vacker dag kanske… jag kommer igen nästa år och gör ett nytt försök. det här gav mersmak. 

I Lindvallen.

Äntligen framme. Det känns som att Lindvallen är jordens ände. Kroppen blir lite kaos av att sitta i en bil en hel dag. Loveli har klarat resan fint.  Vi har gjort några stopp såklart och hon har för första gången i sitt liv gränslat en Dalarhäst. Det var inte fy skam enligt henne. 


Väl på plats blev vi glada över att vi fått en fin hotelllägenhet på Skilodge att bo i dessa tre dygn. Extra bra att det finns köksmöjligeter när Loveli är med. Smidigt att kunna laga gröt och värma välling (som hon precis börjat acceptera att äta). Nu har jag fö precis slutat att amma henne, vi är båda överens om det och tycker att det känns rätt i tiden. 

Cyklar överallt. Vart man än vänder sig. Och även cykelvänner. Så mycket människor här men ändå träffar man på varandra. Trevligt. Kvällsmaten inmundigades på Waynes Coffe spontant tillsammans med Värnamobor. 

Nu är det natt och imorgon blir det lite cykling för att reka starten för Cykelvasan.  

Skilodge i bakgrunden

Mot Cykelvasan.

Packa upp, packa om, packa upp…

Från Motala, hem, Tranå i måndags, hem igår och imorgon blir det, till min glädje, Sälen. 

Sälen åker vi till för att jag ska tävla. På lördag kl 7,30 går nämligen starten i Cykelvasan. Egen start för damer och det ser ut som det är tidernas bästa startfält. Känns som att alla svenska och norska kanoner är med. 

Jag har inte varit med sedan 2012 och då var det på min 26″. Det blir alltså premiär för en Cykelvasa på 29″. 

Alla frågar alltid vilken tid man kört på, det är mindre intressant när man tävlar då placering är viktigast. Men jag har kört två gånger, varav den bästa är på ca 3,05 och då blev jag 6a i damelit. 

Målet detta år är att göra så bra ifrån mig som jag kan, men det är omöjligt att veta vad det kan räcka till placeringsmässigt. Jag känner inte igen och har inte bra koll på övriga damer. 

Hoppas på att kunna få återhämta mig lite till före lördag. Det har varit en svår vecka efter SM urladdningen. Känns som att det är lite av en förkylning som lurar. Men det vill jag förtränga och jag ser bara fram emot lördagens tävling med tillförsikt. 

Cykeln är laddad och växlarna är inprogrammerade efter den nya kassetten. Krävs en riktig snilleblixt (läs Keith)för att klura ut sådant. 

SM-brons i marathon. 

Ett race att minnas. 

Det är alltid svårt att veta hur detaljerat man ska racerapportera. Jag gör nog en kortversion den här gången (trodde jag när jag började skriva).  Rapporten skulle nämligen kunna bli huuur lång som helst… det var ju ändå Sverige Mästerskapen i marathon som cyklades i lördags. 

Uppladdning.

Nej, fel. Urladdning är mer rätt för den här gången. Jag hade nästan 38 grader feber dagen före och magen krånglade rejält ända till starten och även under tävlingen. Vilket gjorde mig ledsen och jag var gråtfärdig. Det har varit ett stort mål för mig att kunna göra upp om en SM medalj. Jag ville ha haft min bästa dag. 

Självklart var jag feberfri på startdagen.

Jag fick gå långt ner i källaren för att hitta krafter och motivation. Och egentligen förstår jag inte hur jag gjorde för att genomföra tävlingen. 

Banan.

Nio mil. Mest grusvägar, traktorstigar, lite stig och lite asfalt. Två varv på första lopen som var 2,3 mil och innehöll en rejäl backe där det också fanns ett bergspris att spurta om. Efter det ett varv på 67 km, även där en rejäl backe som var på asfalt men stygg och brant. Normalt sett en gynnsam bana för min del. 

Starten var hård.

Det var min första tävling med egen damstart. Jenny och Åsa stod för farthållningen från start, de passerade också mållinjen först i nämd ordning. Att de var starkast för dagen rådde det inget tvivel om. 

Efter ca 2,5 mil kom ett gäng snabba herrar 40 ikapp. Det blev stökigt, ryckigt och jag tappade kontakten. Cyklade resterande del av tävlingen ihop med Nellie. Vi turades om med dragjobbet men höll inte tillräcklig fart för att närma oss tätduon, snarare tappade vi. 

Det kom tillfällen då vi pressade på för att se vad den andra hade kvar. Tex vid andra bergsprisbacken i Övralid, där hade vi egentligen inget för att kampera mer än att trötta ut varandras ben och få se vad som fanns kvar. 

Himlen öppnade sig och regnet öste ner med två mil kvar. Det blev grymt lerigt och slirigt. Glasögonen åkte på och av. Med glasögonen såg jag knappt för lera och vatten och utan likaså.

Målet kom till slut.

Hur som helst så som vanligt har allt ett slut. Även detta race. Faktiskt. Jag kunde avgöra en bra bit ifrån mål och trampade in som en nöjd bronsmedaljör på SM i XCM 2017. Det är ngt som jag säkert kommer att berätta för Loveli om tids nog. Först ska jag lära henne att cykel heter cykel. Nu tror hon att ”cykel” heter ”mamma”, på riktigt! Hon pekar på cyklar och säger mamma.


Här står mitt crew. Fazen vad grymt de jobbade för min skull. En höll gel ifall att jag behövde, en talade om att snart kommer flaska och en höll flaskan och två hejade på. Tack! Det behövs. 

Så här är den oredigerade bilden av mig efter loppet. Ser fridfull ut. För dagen var det här Max vad jag kunde åstadkomma. Men jag jagar vidare efter ädlare valörer framgent, jag var ändå yngst av oss på prispallen så jag har åren framför mig. 

Beräknat födelsedatum för Loveli.

6e augusti förra året var Beräknad Födelse för Loveli. Vi var så inställda på att det var då hon skulle dyka upp. Jag tog minsta rörelse som ett tecken på att ”nu sätter det igång”. 
Vi fixade inte en massa saker hemma, köpte inte barnvagn och vi shoppade inte mycket kläder före beräknat. Men 6e augusti var numret till förlossningen programmerat i telefonen, förlossningsväskan var packad (med tofflor, sköna byxor+topp, necessär, cykeltröja till Loveli och en redbull till Keith) och allt var förberett på jobbet. Hallonte, som enligt sägen ska sätta igång förlossningen, var den självklara drycken.

Vid den tiden hade jag börjat må mycket sämre. Mitt värde på trombocyter hade försämrats, blodtrycket höjts och jag hade mycket yrsel och illamående. Jag var på extrakontroller flera gånger i veckan och kunde inte träna som tidigare. Det var stökigt och oroligt. Jag kände mig färdig som gravid och ville inget hellre än att få förlossningen överstökad. Jag ville komma dit att allt gått bra. Och jag längtade enormt mycket efter att få hålla och se människan som grott i min mage i nio månader. Den längtan var givetvis väldigt stor. 

Men, Loveli trivdes troligtvis väldigt bra i min mage och gjorde inte minsta tecken på att hon ville ut 6e augusti. Trots att det kändes som att jag skulle spricka. 

Brons på SM i XCM.

SM avgjordes idag i Motala på en nio mil lång bana. Jag gjorde en kämparinsats och lyckades knipa bronset efter att ha kört ihop med Nellie Larsson störta delen av loppet.

Jennie var klart starkast och knep guldet före Åsa som var näst starkast och knep silvret. 


I högra hörnet sticker en av mina fantastiska supportrar fram huvudet. Hon var med och langade ihop med pappa Keith, syster Susann, Ronnie och Filippa. 

Emil Lindgren MTB clinic i Värnamo.

Jag tycker det är en självklarhet att ta chansen att vara med när en sådan teknisk cyklist som Emil Lindgren kommer till Värnamo. Frågade Keith vilken av de två alternativen jag ska vara med på. Båda fick jag som svar… ha,ha. 

Läs mer nedan. Jag tror att intresset är stort så boka dig snarast.

Emil Lindgren till Värnamo 3 september