tävling nr:TVÅ i Långloppscupen

livet kändes upp och ner före start

Jag och Keith for upp till vårt boende i Södertälje i god tid redan på lördagen. Det var bra för då kunde vi åka till Tullinge/Lida Loop och hämta ut startlappar samt testköra delar av banan. Vi hittade ganska omgående till ett av single track partierna som de kallar ”Diagonalen”. Det var ”Diagonalen” som fick mig fullständigt ur balans,,, en blöt berghäll med rötter, stenar och lera som i mina ögon var kamikazecykling. Drömmen om att kunna göra ett ok Lida loop var helt förstörd. Jag stod på berghällen med gråten i halsen och drog hela registret av uppgivenhetskänslorna för Keith. Han lyssnade tålmodigt och höll med om att det var svår åkt. Jag var ganska besluten om att göra ett klassbyte och åka motionsklassen ihop med Keith. Som sagt han hade tålamod med mig och sa ett par avgörande ord: ”Se det som en riktigt bra träning inför det största målet, Cykelvasan”. Jag sov på saken dock riktigt dåligt, min kropp var inte helt avslappnad. På morgonen var jag nervös, jättenervös. Det var en pärs att vara så nervös, det är jag mycket tacksam för att jag inte behöver vara så ofta. Det var skönt att ha Keith med sig, han fixade och donade med min cykel, startlapp, lufttrycket i däcken mm medan jag hade fullt upp med att få på mig skor och hjälm.

Lida loop startar i en slalombacke som många av de som tidigare kört har gjort till en snackis, men nu pratar vi inte om en slalombacke i Sälen, utan en slalombacke i Stockholm. Inte alls lång dock tillräckligt brant för att få många att kliva av och gå de sista metrarna och för att fältet av cyklister att sprida sig.

Första loopen började med ca 1,5 mil på motionsspår där jag körde alldeles för ”snällt”, hade för behaglig puls och väntade mest på att få avverka det hemska partiet ”Diagonalen”. Där körde jag riktigt sakta och blev omkörd av många. En kille, iklädd Billingen SK kläder, ropade till mig ”kom igen Småland, le lite”. En vis man i publiken uppmanade mig att lyfta blicken. Det gjorde mig på bättre humör och hjälpte mig på traven. Billinge-killen gjorde en praktvurpa precis när han bett mig le, rakt i en lerpöl. Då skojade jag till de genom att be honom le också : ).

Vid varvningen fick jag ny flaska med sportdryck av Enervit. En service som man kunde förbeställa till ynka priset 75kr, mycket bra för mig som dricker mycket under tävling. Jag drack tre flaskor, åt två bananhalvor och 1,5 mil före mål tog jag en enervit gel samt tog jag ytterligare en halv enervit gel när 5 km återstod.

Ut på andra loopen missade jag displayen med min placering, dock var det en dam utmed banan som sa till mig att jag var 6e tjej, det tackade jag för särskilt. Visste dock inte om jag hade någon från D30 och D40 framför mig eller om det bara vara elittjejer.

Jag upplevde att jag hade för lite luft i bakdäcket och var orolig för genomslag så jag stod upp och trampade så mycket jag orkade vilket var jobbigt för ryggen. Andra loopen var mest teknisk, jag funderade vid många tillfällen på hur mycket sten det egentligen finns i Stockholm. Jag och killen från Billinge sk körde om varandra vid många tillfällen under denna loopen. Han mig på Singletracken och jag honom på grusvägen… och vid varje omkörning ropade han ”kom igen Småland”. En kul kille. Sista single tracken på loop två susade han iväg och jag trodde jag hade sett hans rygg för sista gången…

Före varvningen till tredje varvet fick jag syn på min hejarklack, Syster yster och hennes Ronnie, då sken jag upp likt en sol. Det var så länge sedan vi sågs och jag hade bara två mil kvar tills vi skulle ses igen, en motivationshöjare som heter duga. Jag såg på displayen att jag låg femma i dam elit och hade en D40 framför mig. Vid passeringen av den tekniska zonen såg jag en av elittjejerna, då blev jag plötsligt fyra i min klass. Dock kom hon ikapp mig ganska snart och gick om på single tracken men jag hade lite häng på henne vilket gladde mig. När hon stannade i en backe för tekniskt strul gick jag om igen. Sista loopen var min stil. Mycket grus, mycket mata och sparade krafter… hann köra om Billinge-killen igen, körde också om ledarinnan i D40, höll undan och blev 4e tjej i elitklassen samt totalt av alla damer, därmed hamnade jag också på prisutdelning och kammade hem min största vinst pengarmässigt, 1000 kr. Det räckte till att bjuda hela hejarklacken och min coach för dagen på Mc Donalds samt till bensinen hem. Inte illa.

Med tanke på utgången är jag mer än nöjd med min elitdebut i MTB. Jag körde många gånger bra på singletracken och jag hade de bästa benen på länge, det svarade i backar och jag kunde trycka på ordentligt.

Keith gjorde ett kanonlopp, men eftersom han startade i motionsklassen fick han stå ut med mycket köbildningar, vurpor framför näsan och de som klev av och gick både uppför och utför. Han vill inte tävla men tycker det är förträffligt att kunna starta i motionsklassen och få ett rejält träningspass samtidigt som jag får tävla. Det går inte på racertävlingar, då får han stå vid sidan och se på. Sedan tycker han som jag, att stämningen under långloppen är härlig.

Lida loop slog deltagarrekord, 1350 st startade. MTB är som sagt på uppgång.

Lida Loop startfålla 3, ca 10 minuter före start.

min alldeles egna hejaklack som visste precis vad jag ville ha: en påse Bonjour Toscasnäckor.min underbara bara

Ettan: Emmy T, tvåan: Ann B och trean: Angelica fick spruta välförtjänt skumpa och fyran: jag, tittade på och höll mig undan den duschen också…jag var nog den enda leriga som gick upp på podiet. Jag hade haft fullt upp med att prata med syster, Ronnie och Keith efter målgång och hade ingen koll på att jag skulle få pris, det blev en kul överraskning.

 

När jag hämtade ut min prispeng hos arrangören blev det mycket snack om High Chaparral, det är ett välkänt varumärke och sätter så ofta vår klubb på cykelkartan.

2 reaktioner på ”tävling nr:TVÅ i Långloppscupen

  1. Kul referat från tävlingen, jag läste det nästan med Radiosportens röster och deras prat-tempo i huvudet, spännande!

    Som alltid, mycket sympatiskt och bra skrivet! Både det som är läskigt och ledsamt, men att du alltid lyckas vända det till något bra. Du borde vara stolt över din styrka, att vända det till synes omöjliga så ofta! Ändå så ödmjuk? Heja dig! Och heja dina närmsta peppare, som puttar ut dig över kanten, lagom hårt, när det behövs! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s