Min Ränneslättstur 2013

Ränneslättsturen har en av de vackraste startplatserna i en park centralt i stan. Här syns startfålla två och bakåt.

Ränneslättsturen har en av de vackraste startplatserna beläget i en park centralt i stan. Här syns startfålla två och bakåt. Cyklister så långt ögat kan nå. Deltagarrekord dessutom, 985 st till start.

Ränneslättsturen visade sig från sin bästa sida. Den banan är himla kul och välplanerad. Milsvis av stigar både med och även utan rötter och sten. För att inte tala om de doserade härliga stigarna efter 41-km-depån som blev en riktig snackis efter loppet för att de är så roliga att cykla.

Det var första gången jag på riktigt upplevde banan. Det tror jag hör ihop med hur mycket mer teknisk jag har blivit sedan ett år tillbaka. Av samma anledning åkte jag ca 20 minuter snabbare i år jämfört med 2012. Och om man ser till vinnartiderna i dam elit både 2011 och 2012 hade min tid räckt för att vinna Ränneslättsturen.

Men till detta år räckte det inte då Ann Berglund satte banrekord och slog mig med 10 minuter. Banrekord satte även herrelit vinnaren Mattias Wengelin. Han åker för övrigt också helgung, med vilken han har vunnit de cuptävlingar han har deltagit i.

Några jobbar och några har händerna i byxorna...

Några jobbar och några har händerna i byxorna…

Banan
Vi var ca 25 stycken från Värnamo CK som körde loppet varav 17 st åkte gemensamt i buss. Alla vi var överens om att banan var fantastiskt fin och underhållande. Med alla stigpartier med rötter och bök var den också krävande, sedan gör alla igångdrag sitt samtidigt som det är många korta backar.

Samtliga i bussen var också överrens om att ett varv á 78 km räcker för att bli rejält fikasugen.

Tävlingen
Starten gick från en park inne i centrum. Det måste varit en fröjd att stå bredvid och se klungan med 1000 MTB cyklister ringlande som en orm genom Eksjö.

Det var några kilometer ”transportsträcka” före man kom in på första stigen.
Farten var hög från start. Jag var inte tillräckligt bra positionerad utan fick slita onödigt mycket i svansen med startfålla ett och två åkare genom att åka som en ”jojo” en bit bak i klungan. Anders S låg med i täten och Peter G cyklade förbi mig och avancerade framåt.

När stigarna började vart det ”stopp”, det är ytterligare nackdel med att vara för långt bak.

Starten är för övrigt alltid en riktig pulshöjare där man tär på krafterna ordentligt samtidigt som man vet att de ska räcka några timmar ytterligare. Jag hittade inte riktigt flytet under första halvan och inga direkt homogena grupper att åka med. Mellan 20-46 km tappade jag flest minuter på Ann, det är också där det är som mest tekniskt.

Vid ca 40 km hoppade kedjan utanför nedersta kransen, jag stannade och fixa till den och lagom till jag hoppade på hojen susade det förbi ett stort gäng cyklister som jag tog hjul på. Det gick fint några kilometer men jag kände att det var för behaglig puls för att vara tävling.

Ett vanligt MTB-cyklist-syndrom är att låta den längt fram dra tills han kroknar och när han sänker tempot rejält tar ingen över dragjobbet. Istället för att hjälpas åt genom att växeldra och komma snabbare i mål. För en bra tid vill alla ha.

Ute på de breda vägarna blev det stökigt och farlig/dumdristig körning. Då lade jag mig längst fram och tog en förning och uppmanade gruppen att växeldra. Det var ett par herrar som uppmuntrade mitt initiativ och sa ”Bra tjejen”. Men det funkade i en minut. Då hade jag fått nog och insåg att de flesta inte alls skulle vara till någon hjälp. Jag gjorde en fartökning och tänkte att jag kör så länge det går, jag ska vara trött. När jag vände mig om efter ett tag såg jag att jag fått med tre stycken. Två av dem var villiga att hjälpa till och vi tre fick igång ett jättefint samarbete. Det flöt på bra och vi körde snabbt. Vi kom ifatt Bernt, grymmingen med slätdraget från Jönköping, han hängde på ett tag.

Den ena killen som gick med var för mig bekant men jag kunde inte placera honom. Det visade sig att han brukar vara med på CycleCamp var år i snabbgruppen. Kul. Vi körde om trötta cyklister på slutet och blev inte omkörda.

Jag är jättenöjd med mitt lopp, synnerligen den andra delen av loppet.

Energi
4 st HIGH5 gel, en halv banan vid langningen och två flaskor HIGH5 röd sportdryck.

EXTRA TACK TILL: Underbara Anna-Karin, Glenn och deras barn som servade med langning av dryck och gel och gav tidsrapportering och peppning. Det var peppande att se er och ha tryggt att ha er vid stationerna.

Cykeln
Keiths Scalpel. Inte helt kry denna gång, men en heldämpad kändes gott att ha på stigarna som mestadels gick genom granskog med mycket rötter ovan mark. Jag kunde sitta ner mer än om jag hade åkt på en hardtail. Dock upptäckte jag (eller Anders rättare sagt) efter loppet att framdämparen hakat upp sig och varit i hårt läge under hela tävlingen. Det hade jag inte märkt utan tryckte på kappen som justerar dämparen som vanligt. Snacka om placeboeffekten. Hade någon sagt till mig före loppet att jag ska åka med stel gaffel fram hade jag nog hellre avstått tävlandet.

Bakdämparen var tvärtom i mjukt läge under hela loppet, den gick inte att låsa. Växlar mm funkade bra, bromsarna likaså dock sjöng bakbromsen på sista versen och behövde bytas efter loppet. Ekrarna i hjulen behövde spännas. Bytte även däcken efter loppet då jag inte riktigt gillar de jag har kört på (Schwalbes Racing Ralph 2,1).

Skönt att jag lyckades skrapa ihop en liten slant prispengar, om de räcker till servicen av cykeln är jag glad för det lilla.

Anders åkte som vanligt starkt och fick belöningen på pallen.

Anders åkte som vanligt starkt och fick belöningen på pallen.

Keith och övriga VCK

Keith och Marcus fick häftstift i sina däck vid samma plats och punkade, nedrigt och lite märkligt. Keith dubbelpunkterade men kunde fullfölja ändå efter att Fredric och Dan kom som räddare i nöden med extraslangar, pump och diverse bra att ha saker…

Anders blev trea i H40 och han var snabbast i klubben (tror att han åkte på ca 2,57), Peter G säger alltid att han tränar för lite (han åkte på 2,58), jag kom in som tredje VCK på 3,17. Slitstarka Magnus B åkte snabbast i motionsklassen 3,23, strax efter det dundrade Johan in efter en slitsam runda,,,

Fler resultat kan ni se här. Alla var väldigt nöjda, begeistrade och älskar att trötta ut sig på långlopp.

Fredric och Johan är aldrig ledsna.

Fredric och Johan är aldrig ledsna.

De snabbaste av de snabba... elitherrarna.

De snabbaste av de snabba… elitherrarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s