Cykling och allmäntillståndet.

Idag kom Keith till skott att hänga med på Värnamo MTBs Åminnerunda. De samlades vid Boulehallen, ca 5 min från oss och avslutades med ett par varv på vår bana och efter det kaffe och chokladbollar i vår trädgård.

Jag blev onekligen enormt cykelsugen av att se alla glada miner och cyklister dundra runt på banan. Skit också att jag hamnade i det där trädet!

Nu är det 11 veckor sedan jag cyklade mountainbike. Då, före olyckan, cyklade jag varje dag med undantag för en och annan vilodag per vecka. Och de tävlingar jag ställde upp i gick bra (bortsett från Lida Loop).

Hur står det till?
Nu mår jag mestadels bra. Men jag är inte läkt. Det märks genom att jag är mer trött än jag brukar, jag orkar inte bära upp ryggen så många timmar i sträck, jag har smärtor i ryggen som kan liknas vid skav. Det är inte som det brukar men jag tror att jag är fit for fight snart igen. Tiden får utvisa när jag kan vara på banan helt enkelt.

Jag tränar lite grann. Det är fortfarande helt ostrukturerat och jag tar i efter förmåga. Men det känns väldigt skönt att kunna trampa på spinningcykeln, gå intensivt och jag har även provat att jogga någon kilometer. Det är trots allt smått fantastiskt att jag haft sådan tur i oturen.

Snart får jag cykla här på hemmabanan.

IMG_8092.JPG

IMG_8102.JPG

IMG_8101.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s