Löpningens utmaning.

hämta (1)I morse hade jag Mauds podcast och samtalet med Johan Olsson (skidåkaren). Han sa några intressanta saker som gjorde det värt att sätta av en timme till att lyssna. Dels beskrev han sin mentala idrottsresa, han pratade om att vara pappa och elitaktiv – t.ex. hade de inte sitt barn på dagis före han hade kört OS pga av infektionsrisken och en vecka efter VM i Falun ställer han upp i Vasaloppet.

En utmaning att börja löpa utan att få bekymmer.

Idag valde att jogga i lugn fart (6,3 km i 5,40/km) istället för att gå. Det fanns två anledningar:

  1. 4 grader och regn är ok att jogga i men väldigt kallt att promenera i.
  2. Jag behöver fortsatt jogga långsamt och vänja kroppen vid den hårda påfrestningen som löpning ger.

Initialt är det inte prestationen i sig som är utmaningen, det är resan dit. Att kunna löpa utan att ha bekymmer med muskelknutor, smärtor, senor som drar eller en mage som krånglar. Jag har för brått att börja klocka mig, köra intervaller och maxa -min kropp klarar inte att vara smärtfri när jag börjar löpa.

Problemet är att jag älskar att pressa mig. Jag vill att det ska kännas som om man förflyttar sig snabbare än sniglarna i skogen. Jag vill att det ska kännas som att pulsen ligger närmre max än vilopuls. Jag vill att det ska kännas som att man är närmre himlen än jorden. Jag vill att det ska kännas som att man springer inte joggar.

Det funkar inte. Så vill jag kunna komplettera träningen med löpning får jag fortsätta jogga och vänja kroppen ett tag till. Men jag har svårt att motivera mig att köra lugna joggingpass -jag är inte tilltalad av det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s