Intervaller -både fysiskt och mentalt.

Jag brukar tycka att intervaller är plågsamt men kul. I går var det mest av det först nämnda. Det hänger ihop med att jag inte är van att utföra maximala kraftansträngningar just nu. Jag är ovan muskulärt och jag är ovan mentalt.

Normalt är jag bra på att skingra tankar och känslor som uppstår när jag tar ut mig tex på tävling eller vid intervallträning. Jag fokuserar på att utföra utan att känna efter. Jag hittar en inre motivation och tål smärtan.

Men nu när jag inte har tränat intervaller på ett tag skriker knoppen före kroppen.

Det är klart att jag måste träna konditionen för att nå resultat men även min mentala styrka. Jag behöver flytta gränsen och inte känna uppgivenhet när det blir jobbigt.

Gårdagen pass vart en utmaning.
Jag hade planerat för tre intervall. Månsabobacken (ca 2 min brant backe), Paso di vindkraftverk (ca 4 min backe) och Örtebro-Åminne (ca 3,5 min platt). Låter enkelt för en van men jag fick leta långt ner i källaren efter incitament. Det gjorde ont i benen, lungorna, huvudet, armarna mm redan efter halva Månsabobacken varför jag blixtsnabbt reviderade träningen och beslöt att jag aldrig mer ska utsätta mig för intervallträning. Samma känslor och tankar upprepades i andra backen och även i tredje.

Men, det är bara att bestämma sig. Efteråt kändes det riktigt bra och jag är redan sugen på nästa intervallpass, det lär bli fler framgent.

IMG_1522.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s