1572 MTB Challenge.

Det blev en bra långloppspremiär för mig i lördags. Att jag skulle ha några tjejer framför mig i resultatlistan hade jag räknat med. Men att jag endast skulle vara 40 sekunder ifrån de två första trodde jag inte på förhand.

Nytt långlopp.

1572 MTB Challenge i Motala var nytt för mig, andra året för arrangören. Från förra årets upplaga har de dubblat antal deltagare, det var närmare 750 till start. Mountainbike it is.

”Grusvägsrally” stämde nog bättre med förra årets bansträckning. Till detta år hade man lagt till stig, framförallt i första delen. Sista tidens regn gjorde både stigar och åkrar leriga och hala. Dagen till ära var solen framme och temperaturen blev perfekt att tävla i.

Bra startfält i damelit. 

Det var många starka damer på startlinjen varav sju av oss också fanns med på SM i XCO. Meriterade cyklister som Emmy Thelberg, Alexandra Engen och Åsa Erlandsson var där.

Och så jag som nervöst vinkade av Keith och min bror före startskottet sköts av för denna gigantiska klunga. IMG_3905

Jag är högst frustrerad över att damerna inte har en egen start och måste tävla ihop med herrarna. Damtävlingar avgörs till viss del av kapacitet men till stor del beroende på hur bra man är på att hitta rätt hjul initialt och vilken tur man har med klungkörning och draghjälp.

När jag ändå berör ämnet bör tilläggas att jag även är högst irriterad över att de som driver frågan är några damer i tävlingsklassen. SCF, arrangörer och andra med möjlighet till påverkan håller tyst. Jag är medveten om att det finns två undantag – Långa Lugnet och Lida Loop, de har glädjande haft egen startgrupp för damer.

Tävlingen.

Starten var (som alltid när det är mass start) stökig. Efter ca 5 km var fältet fortfarande ganska samlat och in på första stigen som var rejält lerig stod det nästan stilla. Vid första åkern var det så blött och lerigt att vi hoppade av cyklarna och sprang. Då hade jag Åsa två cyklar framför mig och Alexandra och Emmy hade stuckit. Sedan körde jag förbi Åsa på platten men hon dundrade om mig i första stigningen där jag hade stumma ben och nästan var parkerad.

Efter det kryssade jag med att ibland vara före och andra gånger efter Julia Karlsson. Jag försökte hitta flyt och hänga på i en klunga men jag tappade utför och i kurvorna. De flesta gångerna orkade jag spurta ikapp. Och efter ett tag släppte Julia.

Tror att jag såg Keith och min bror Niklas första gången vid ca 25 km. De meddelade att jag hade ca 2 min och 30 sek upp till första tjej som var Emmy. Men eftersom det är svårt att göra något på egen hand när det är ett snabbåkt lopp kändes det uppgivet att jag skulle komma ikapp. Just då kände jag mig även sliten efter den hårda starten och jag trodde att det skulle bli en lång transportsträcka till mål.

Plötsligt vände loppet.

Jag vet att det nästan alltid vänder både upp och ner i psyket under ett långlopp. Så även i lördags. Plötsligt kom det en stark herr30 åkare från CK Hymer. Han hade ett vansinnigt bra slätdrag. När vi var i foten vid Nedralidbacken (efter ca 40 km?) hörde jag speakern prata om och jag såg ryggen på Åsa och Alexandra längre upp i backen. Ett hopp om att komma ikapp uppstod.

Vi var tre, ytterligare en kille, i vår grupp. Och visst försökte och ville vi växeldra men ganska snart var Hymeråkaren med slätdraget utvilad och låg där fram kilometer efter kilometer. Jag stöttade med peppande ord så gott jag kunde.

Med ca 16-20 km kvar langade Niklas och Keith en välbehövlig flaska High5 Sportdryck. Då hade jag tömt min flaska och tryck i mig alla gel jag hade. De såg lika laddade ut som jag inför avslutningen och jag hörde de ropa att vi var ca 1,30 efter Åsa, Alexandra och Emmy.

-Vi kan hinna ikapp. Hur hårt orkar du frågade Hymer killen.
-Jag biter i allt jag har, bara kör, svarade jag.

Vi började jakten och åkte förbi Alexandra som såg stum ut, tappade en kille och fick med oss Benny Andersson. Vid något tillfälle såg vi klungan Åsa och Emmy fanns i men de var ca sex stycken som åkte fort och då är det svårt att åka ännu snabbare. Även om jag bet ihop och ville komma ikapp fick jag se mig slagen med 40 sekunder.

IMG_3920I lördags kände jag att det blev riktigt jobbigt med alla igångdrag efter kurvor och nedförs. I slutet sved det ordentligt i benen och även idag, två dagar efter, är jag sliten.

Mountainbike är jäkligt jobbigt helt enkelt. Och roligt. Jag var nöjd när jag passerade målet. Jag tackade Hymerkillen med en stor kram. Han placerade sig som 5e man i H30 och hade kunnat bli 3a om vi hunnit ikapp.

Arrangemanget.

  • Visst märktes det att loppet var nytt och att personalstaben inte hade 100% rutin. Tex var det allmänt virrigt vid nummerlappsutlämningen, det saknades startlistor i damelit och till en början påstods att de inte kunde lämna ut namn på de efteranmälda. Men det löste sig till slut och jag fick veta vilka jag tävlade med, vilket alltid är intressant.
  • Initialt var det inte masterstart men efter åkern och cykelvägarna dök motorcyklarna upp och bromsade den något spridda klungan och vips var alla samlade igen.
  • Det var trevligt och upplyftande med musik, speaker och stor publik vid andra bergspriset.
  • Generösa priser.
  • God pastasallad och en Redbull i mål.
  • Trevligt och proffsigt tävlingsområde med feststämning. Samlat i målområdet fanns cykelutställning (Trek), cykeltvätt (Kärcher), energishop, fika/matförsäljning mm.
  • Plus för rejäl och snygg prispall, även om trappan upp innebar större risk för vurpa än någon av stigarna.dsasa1 Emmy, 2 Åsa, 3 jag, 4 Julia, 5 Alexandra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s