Hårt men fint cykelpass.

Trött: i armarna, skuldrorna, benen, lungorna, hjärtat, hjärnan. Jag fick bita i.

Var dag när vi lämnar Loveli och ger oss iväg på hojarna ser jag framför mig hennes glada min och sköna kram som vi får när vi kommer hem. Igår när vi rullade ut från hotellområdet såg jag hur gott det skulle bli med en croissant efter avverkad cykelrunda. Det säger inte lite om mitt tillstånd. Men inget konstigt. Många dagars cykling och inte minst satt tisdagens pass kvar. Sånna här känslor hör till en bra träningsvecka. 

Rundan.

Rundan var planerad till 10 mil och ca 1700 höjd meter. Stadskörning genom Playa Ingles, vidare på bergskammen utmed havet till Morgan (37km), stigningen upp mot Soria (20km), den långa nerförskörningen (20km) till Aurginegin och samma väg hem. 

Klättringen från Porte Mogan upp till Soria är bland det finaste ön erbjuder. Det är ett nationalparksområde. Vegetationen är speciellt grön, vägarna smala serpentinformade och bergen är häftiga och makalöst mäktiga. 

De första milen är kanske det mesta plattkörning som finns här, där kan man ha stor nytta av växelvisa förningar. Keith tog den första biten, jag avlöste, cyklade ikapp en färgstark cyklist och lade mig bakom men min tanke var att gå om. De man cyklar ikapp håller oftast ett ngt för lågt tempo och de man inte kommer ikapp, ja de håller ett för högt tempo. Men den här mannen ökade och höll sedan en jämn fart. Han pratade inte med oss men han visade tecken och hade koll på att vi var med. Han cyklade otroligt fint och kroppen talade för att han gjort många cykeltimmar i sitt liv. I 3,5 mil fick vi hans draghjälp. Vi tackade honom för farthållningen och efter det fortsatte vi klättringen på egen hand. 


Keith hade en bra dag.

Jag kände mig fri från förkylningssymptomen och förhållandevis ok i kroppen, men väldigt sliten. Keith hade hämtat sig från sin förkylning och körde riktigt bra. Han stod för tempohållningen uppförs medan jag låg där bak och bet ihop. Serpentin för serpentin, det värkte i mina ben. Det var många branta partier att ta sig upp för. Jag vart glad för att han piggnat till men hade hemlängtan. Hem till croissanten. Och kaffet. 

Sällskapet.

3,5 h timmar senare när vi nästan var hemma och skulle svänga ut i en rondell dyker mannen som vi tidigare cyklat med upp igen. Han missar först att det är vi, svänger av men ser oss, vänder och kommer ikapp. Vi får veta att han är dansk, har köpt hus på ön, lever sin dröm och cyklar varje dag. Brorsan hade sett på strava att han cyklar 100 mil i veckan. Det är otroligt mycket och på en ö som denna med mycket höjdmeter är det en ofattbar mängd. 

Finaste rundan.

Helt klart veckans finaste runda. 

Och självklart var Lovelis kram mycket godare än croissanten.






Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s