Halvvättern 2017.

Det är ett och ett halvt dygn sedan jag gick i mål på det 15 mil långa loppet Halvvättern. Kroppen känns bra trots slitsam cykling och kass sittställning. Nej man cyklar inte genom Vättern, rundan går i vacker vätterbygd längs vätterkusten via Omberg. Det var f.ö. en stygg backe både uppförs och således även nedförs. Vi tog som överenskomelsen var det riktigt lugnt upp och försiktigt ned.

Dåligt förberedd.

Jag brukar vara väl förberedd och insatt i det mesta när jag ska genomföra utmaningar. Denna gången var jag väldigt oförberedd och improviserade. Alltifrån att jag inte kört mer än ett racerpass de senaste åren, fixade en racercykel kvällen före, inte läste på rundan till att vi som skulle köra tillsammans inte hade pratat ihop oss. Det är inget jag är stolt över.

Målet.

När vi började prata om och anmälde oss hette det att en grupp skulle köra på under 4 timmar. När vi stod i startfållan med 15 minuter kvar till start sade vi att vi försöker få till bra cykling och får se vad tiden blir. Vi väntar på varandra och stannar för punkteringar. Det kändes rimligt och vi var 8 stycken från start.

Stämningen.

Både jag och Keith körde mycket racer förr och vi var ett härligt gäng som tränade, reste och körde Vätternrundor ihop. Några från den tiden var med igår och när vi träffades i startfållan var det roligt att ses och det kändes som att det var igår senast.

Började i motvind.

Det var hård motvind och kantvind de första milen. Det tillsammans med trafiken och övriga cyklister som var ute och cyklade gjorde att det blev stökig körning. Vi provade att cykla på ett led och även sk belgisk kedja. Vi fick inte till flytet och slet hårt. Min puls låg mestadels över 150 när vi körde belgisk kedja, alltså ganska högt och strax under mer behagliga 140 när vi körde ett led.

Uppför Omberg körde vi lugnt. Nedförs gick det tillräckligt fort för att jag skulle känna mig orolig. Mina bromsar var inte de bästa då jag uppgraderade lånecykelns hjul från alu. till carbon men bytte ej klossar. Dumt.

Smällen!

Efter Omberg, ca 6 mil, hände det som inte fick hända. Jag hörde en jäkla smäll, vände mig om och såg att Keith gick i backen. Det svartnade framför ögonen, jag blev så rädd! Skrek rakt ut ”NEEEJ, inte Keith” (ville såklart inte att det skulle varit någon annan heller). Brorsan var närmst och den första att ta hand om honom. Keith var vid medvetande men jag såg att han hade ont och att axeln pekade fel. Putte ringde 112, (som först inte svarade(!)). Två ambulansmotorcyklar var hyfsat snabbt på plats och de misstänkte, precis som vi, nyckelbensbrott och injicerade morfin mot smärtorna. Den ena knogen var det bara ett hål i och han hade skrapsår på vänster arm och höft. Huvudet hade fått sig en smäll och hjälmen sprack.

Efter röntgen konstaterades att det var axeln som hoppat ur led (den drog man tillbaks) och nyckelbenet hade förflyttat sig en cm. Åtgärden för att få allt ordentligt på plats är rehab med sjukgymnastik. Idag har han jobbat och känner sig ganska okey.

Fortsatte cykla.

Vi hade nio mil kvar och eftersom jag såg att läget med Keith var under kontroll fortsatte jag cykla. Det var motvind ytterligare några mil. Men sedan vände vinden och det började gå nedför. Då gick det hyfsat fort i klungan. Jag hade väldigt svårt att fokusera, tänkte mest på hur det var med Keith och hade enormt stor ”hemlängtan”. Det började regna och nu när vi hade högre fart var det ännu otäckare med kryssandet bland andra deltagare. Där och då tänkte jag aldrig mer Halvvättern.

Motorn.

Peter är en farthållare av rang. Här pratar vi draghäst. Efter att han tagit sin förning i 45-49 km/h och övriga bakom grillades åkte han upp jämsides och sade ”Håller vi det här tempot kommer vi att klara 4 timmar i cykeltid” (då hade vi ca 5 mil kvar). Hans inställning är alltid motiverande, men för min del handlade det inte om ett VM-guld. Och när folk blir trötta blir det vingligt och osäkert, jag var faktiskt rädd att ligga på hjul. Jag ville komma fram hel. Jag sade som jag brukar säga ”jag är en ammande mamma och får det jobbigt om jag skadar mig” 

Sista tre milen var vi fem stycken. Någon blev grillad o valde att släppa, en fick sin tredje punka och så Keith.

Peter, Henke och Putte gjorde en stor del av dragjobbet. Jag gick runt men tog korta förningar, jag drog mycket mindre än jag brukar. Samtidigt kändes det som att Peter, som låg bakom mig, var rastlös och frustade efter att få dra och hålla farten. Makalöst stark, tack för det!

Vår tid i mål blev 4,40 men cykeltiden 4,09 enligt min Garmin, 36,4 i snitthastighet. 150 km. Det blev ett toppenbra träningspass. Cykeln fungerade bra men jag satt inte bra. Hade ont i ljumskarna och ryggen och längtade efter att få kliva av och sträcka ut.

Loveli.

Dottern får hänga med överallt, morfar likaså. De roade sig i Motala under tiden vi hojade. Troligtvis hade de det trevligt, hon var inte ens mammig när jag kom i mål, det brukar hon alltid vara.

Åket som jag fick låna av Keith syster.

Putte -sprang maran på persert 3.04 förra lördagen, cyklade Bolmen runt 16 mil i tisdags, Halvvättern igårnoch hela Vätternrundan nu till helgen. Lägg därtill mackägare… man. Lit ju svettig bara av att skriva om honom!

Brorsan gjorde en vågrät segergest 15 sekunder före start.

Keith som man vill se honom

Keith som man inte vill se honom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s