SM-brons i marathon. 

Ett race att minnas. 

Det är alltid svårt att veta hur detaljerat man ska racerapportera. Jag gör nog en kortversion den här gången (trodde jag när jag började skriva).  Rapporten skulle nämligen kunna bli huuur lång som helst… det var ju ändå Sverige Mästerskapen i marathon som cyklades i lördags. 

Uppladdning.

Nej, fel. Urladdning är mer rätt för den här gången. Jag hade nästan 38 grader feber dagen före och magen krånglade rejält ända till starten och även under tävlingen. Vilket gjorde mig ledsen och jag var gråtfärdig. Det har varit ett stort mål för mig att kunna göra upp om en SM medalj. Jag ville ha haft min bästa dag. 

Självklart var jag feberfri på startdagen.

Jag fick gå långt ner i källaren för att hitta krafter och motivation. Och egentligen förstår jag inte hur jag gjorde för att genomföra tävlingen. 

Banan.

Nio mil. Mest grusvägar, traktorstigar, lite stig och lite asfalt. Två varv på första lopen som var 2,3 mil och innehöll en rejäl backe där det också fanns ett bergspris att spurta om. Efter det ett varv på 67 km, även där en rejäl backe som var på asfalt men stygg och brant. Normalt sett en gynnsam bana för min del. 

Starten var hård.

Det var min första tävling med egen damstart. Jenny och Åsa stod för farthållningen från start, de passerade också mållinjen först i nämd ordning. Att de var starkast för dagen rådde det inget tvivel om. 

Efter ca 2,5 mil kom ett gäng snabba herrar 40 ikapp. Det blev stökigt, ryckigt och jag tappade kontakten. Cyklade resterande del av tävlingen ihop med Nellie. Vi turades om med dragjobbet men höll inte tillräcklig fart för att närma oss tätduon, snarare tappade vi. 

Det kom tillfällen då vi pressade på för att se vad den andra hade kvar. Tex vid andra bergsprisbacken i Övralid, där hade vi egentligen inget för att kampera mer än att trötta ut varandras ben och få se vad som fanns kvar. 

Himlen öppnade sig och regnet öste ner med två mil kvar. Det blev grymt lerigt och slirigt. Glasögonen åkte på och av. Med glasögonen såg jag knappt för lera och vatten och utan likaså.

Målet kom till slut.

Hur som helst så som vanligt har allt ett slut. Även detta race. Faktiskt. Jag kunde avgöra en bra bit ifrån mål och trampade in som en nöjd bronsmedaljör på SM i XCM 2017. Det är ngt som jag säkert kommer att berätta för Loveli om tids nog. Först ska jag lära henne att cykel heter cykel. Nu tror hon att ”cykel” heter ”mamma”, på riktigt! Hon pekar på cyklar och säger mamma.


Här står mitt crew. Fazen vad grymt de jobbade för min skull. En höll gel ifall att jag behövde, en talade om att snart kommer flaska och en höll flaskan och två hejade på. Tack! Det behövs. 

Så här är den oredigerade bilden av mig efter loppet. Ser fridfull ut. För dagen var det här Max vad jag kunde åstadkomma. Men jag jagar vidare efter ädlare valörer framgent, jag var ändå yngst av oss på prispallen så jag har åren framför mig. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s