Cykelvasan blev även familjehelg.

För dig som funderar på att cykla nästa år.

Var beredd anmälan öppnar 10e september .  Notera att ungdoms, 30 km och 45 km har flyttats till söndagen. Nästa år är det tionde gången som Cykelvasan genomförs. Nordens största lopp på mountainbike. Varje år sedan starten 2009 har Cykelvasan slagit nytt anmälningsrekord, så även i år! Totalt deltog ca 23 213 i år (22 % kvinnor).

Jag och Keith funderade många gånger i bilfärden på vägen upp. Varför lockar Cykelvasan alla dessa människor. Vi tänkte att om man vill ha kul på en hoj under en tävling finns det en mängd attraktivare banor att hålla till på, dessutom slipper man att bli ruinerad.

Väl på plats. När vi hade parkerat, checkat in på Ski Lodge och tog våra första steg mot mässområdet kände vi in atmosfären av alla cyklister som gjorde sig redo för 94 kilometers cykling i ”fäders spår”. Köade till nummerlappsutdelningen, tog en gratis kaffe och Bonjourbulle (måste jag skriva ut eftersom svågern jobbar just där), spanade in lätta cyklar, klämde på prylar, fick tips från leverantörer, minglade med cykelbekanta, åt pastabuffé för två och så vidare.

Det är långtifrån bara ett cykellopp. Det är ett stort och mäktigt event. Fyllt med mervärde och skojiga saker för hela cykelfamiljen. Så självklart ska man var en del i detta och cykla Cykelvasan.

Vi bokade in oss samma vecka och fick med oss syster Susanne och hennes Ronnie.

Visst var vi ganska inställda på att åka till Sälen men vi hade inte fixat ngt praktiskt såsom boende och startbiljett. Men då Ronnie (svågern) hittade ett ledigt 6 personers lägenhetsboende på Ski Lodge, dit han och Susann verkade intresserad av att hänga på, blev det genast lite action. Jag hittade lätt en startplats på tisdagen och på torsdagen kom det en snap från Ronnie med ett bevis på att även han hade en biljett. Klart att Ronnie skulle cykla sitt livs längsta pass på en mtb när han ändå var på plats, äger en mtb, hade investerat i ny hjälm som matchar hojen och dessutom älskar utmaningar.

Ronnies första mtb lopp och första långpass.

Jag fick full support av Ronnie och Susann under mitt lopp då Ronnie hade sen start, kl 12,30 (det får alla som anmäler sig för första gången). Det var bra gjort att stiga upp i ottan, heja på mig via bil, efter det cykla loppet för att sedan avsluta med att bila de nio milen tillbaks till Sälen. Heja Ronnies prestation. Inte konstigt att han somnade plättlätt.

Första riktigt långa cykelpasset tär och i min värld är det självklart att det blir lite mindre bekymmer under resan. Ronnie tog hjul på en grupp, som enligt honom gick på gränsen för snabbt och då är det extra lätt att dra på sig kramp. Men Cykelvasan är så fint arrangerat så i kontrollerna mot slutet finns det tillgång till massage, vilket avhjälpte krampandet och därför kunde Ronnie briljera in i mål efter 94 kilometer kämpainsats.

Tycker att han såg fräsch ut i Evertsberg! Snap från syrran.


Inte konstigt om jag var några minuter snabbare i mål. Ronnie hann stanna för att posera för kameran, ta ett energitillskott, spela in en film med Volvo och även ta massage. Jag hann inte ens pinka på vägen mellan Sälen och Mora.

 

 

 

 

 

Cykelvasan 2017, fortsättning.

Jag måste börja med att säga att jag skulle vilja ha Cykelvasan framför mig. Alltså inte om ett år, om en månad typ. Arrangemanget var så himla roligt, mäktigt och festligt. Det har växt för varje år och är nu större än någonsin. Bra med publicitet och mediautrymme. Fattas bara att SVT direktsänder likt Vasaloppet på skidor så att gemeneman har det lätt tillgängligt. I år fanns det dock möjlighet att se via Facebook. Vi hade ett fd proffs på elcykel med oss i klungan som filmade och kommenterade. 

Resan hem från Sälen var dryg. Speciellt för Loveli. Jag körde nästan hela vägen upp men hem fick Keithan gasa hela då jag fick migrän. 


Racet.

Fakta om loppet har ni i tidigare inlägg. Här kommer summeringen av racet. 

Egen damstart kändes väldigt spännande. Jag förstod av startlistan att dömma att det skulle bli riktigt hårt. Där var inte många svenska elitdamer som saknades och föregående års norska kanoner Hovdenak och Lövset (som i övrigt också kan glänsa med digra meritlistor i långloppssammanhang) fanns på plats. Något som jag tyckte kändes kul, det är roligt att få tävla med de bästa. 

Första backen, ca 3 km. Första biten var det en Volvo som föråkare. Tidigt släpptes farten fri och tempot var högt. Åsa Erlandsson, Borghild Lövset och Jennie Stenerhag höll hög fart. Det gick ändå bra att gå med, det som tog hårt var Hovdenacks ryck. Liten och satt dam med mycket kraft. Startfältet decimerades och vi var tio damer som kom iväg. Hovdenak fortsatte att rycka och göra pulver av mina ben. Jag låg långt bak i klungan och fick slita med gummibandsefftekten som det innebär. Hade inte ork att ta mig fram. 

Inför spurtpriset i Mångsbodarna drogs tempot upp och efter det fortsatte täten köra, klungan delades på mitten och jag var på den nedre halvan som också delades upp. Turligt (för mig) släppte Nellie Larsson samtidigt. Vi samarbetade och växeldrog. Dock tappade vi minutrar direkt. Men allteftersom hämtade vi oss och fick till ett fint samarbete. Nellie körde målmedvetet med bra moral vilket var motiverande för mig med. 

Utmed banan hejade Syster och Ronnie och Keith och Loveli langade och rapporterade om att vi tog in på Louise och Klara. Det motiverade att försöka öka, och med ca tre mil kvar kom vi ikapp. Fyra tjejer, -dubbelt så bra som två, tänkte jag. Uppmanade att de skulle hjälpa till men, Louise och Klara ville inte riktigt. Turligt ändrade de sig och vi alla gick runt med ojämna mellanrum. Efter ork och förmåga antar jag. 

Några kilometer före mål gjorde Nellie ett försök att komma loss. Louise gjorde en kontra attack. Men vi var kvar. 

Strax efter 1 km skylten fick jag syn på Ida Jansson som hade kroknat. Jag låg längst bak och kände att det blev läge att stöta. Tog i det som fanns kvar. Över bron i Moraparken och vänstersvängen in mot mål. Mjölksyran sprutade i kroppen. Vände mig om på upploppsrakan och såg ingen. Slog av lite på tempot. Klara i Norberg CK måste varit i ”döda vinkeln” för hon kom som ett spjut och tog mig på mållinjen. Lärdom: slå aldrig av på tempot förrän mållinjen är passerad. Väldigt irriterande även om det inte gällde de mest framskjutna placeringarna. 

Slutade 7a. 

De flesta är intresserade av tiden på  Cykelvasan, för min del är den mindre intressant då tävling handlar om placering.

Nöjd eller missnöjd.

Jag har känt på det lite till och från efter loppet. Jag är inte nöjd med att inte kunna hänga med, oavsett form och nivå på de jag tävlar med. Så visst hade jag velat ha ut mer kraft av kroppen. 

Har däremot fått ett tävlingssug och kommer att tävla mer. 

Här nedan är det någon som rycker. Som ni ser så krävs det maxinsatser just då. 

Bild: happyride.se


Banan.

Det finns inte ett enda tekniskt parti. Banan består uteslutande av breda grusvägar och traktorstigar. Hade jag haft en lätt hardtail hade jag valt den. 

Vyerna är vackra. Det tänker man inte så mycket på under tävlingen men dagen före när jag testade i strålande sol reflekterade jag mer.




Lite bredare spänger på myrarna än de vi har på mossen i Värnamo.