Cykelvasan 2017, fortsättning.

Jag måste börja med att säga att jag skulle vilja ha Cykelvasan framför mig. Alltså inte om ett år, om en månad typ. Arrangemanget var så himla roligt, mäktigt och festligt. Det har växt för varje år och är nu större än någonsin. Bra med publicitet och mediautrymme. Fattas bara att SVT direktsänder likt Vasaloppet på skidor så att gemeneman har det lätt tillgängligt. I år fanns det dock möjlighet att se via Facebook. Vi hade ett fd proffs på elcykel med oss i klungan som filmade och kommenterade. 

Resan hem från Sälen var dryg. Speciellt för Loveli. Jag körde nästan hela vägen upp men hem fick Keithan gasa hela då jag fick migrän. 


Racet.

Fakta om loppet har ni i tidigare inlägg. Här kommer summeringen av racet. 

Egen damstart kändes väldigt spännande. Jag förstod av startlistan att dömma att det skulle bli riktigt hårt. Där var inte många svenska elitdamer som saknades och föregående års norska kanoner Hovdenak och Lövset (som i övrigt också kan glänsa med digra meritlistor i långloppssammanhang) fanns på plats. Något som jag tyckte kändes kul, det är roligt att få tävla med de bästa. 

Första backen, ca 3 km. Första biten var det en Volvo som föråkare. Tidigt släpptes farten fri och tempot var högt. Åsa Erlandsson, Borghild Lövset och Jennie Stenerhag höll hög fart. Det gick ändå bra att gå med, det som tog hårt var Hovdenacks ryck. Liten och satt dam med mycket kraft. Startfältet decimerades och vi var tio damer som kom iväg. Hovdenak fortsatte att rycka och göra pulver av mina ben. Jag låg långt bak i klungan och fick slita med gummibandsefftekten som det innebär. Hade inte ork att ta mig fram. 

Inför spurtpriset i Mångsbodarna drogs tempot upp och efter det fortsatte täten köra, klungan delades på mitten och jag var på den nedre halvan som också delades upp. Turligt (för mig) släppte Nellie Larsson samtidigt. Vi samarbetade och växeldrog. Dock tappade vi minutrar direkt. Men allteftersom hämtade vi oss och fick till ett fint samarbete. Nellie körde målmedvetet med bra moral vilket var motiverande för mig med. 

Utmed banan hejade Syster och Ronnie och Keith och Loveli langade och rapporterade om att vi tog in på Louise och Klara. Det motiverade att försöka öka, och med ca tre mil kvar kom vi ikapp. Fyra tjejer, -dubbelt så bra som två, tänkte jag. Uppmanade att de skulle hjälpa till men, Louise och Klara ville inte riktigt. Turligt ändrade de sig och vi alla gick runt med ojämna mellanrum. Efter ork och förmåga antar jag. 

Några kilometer före mål gjorde Nellie ett försök att komma loss. Louise gjorde en kontra attack. Men vi var kvar. 

Strax efter 1 km skylten fick jag syn på Ida Jansson som hade kroknat. Jag låg längst bak och kände att det blev läge att stöta. Tog i det som fanns kvar. Över bron i Moraparken och vänstersvängen in mot mål. Mjölksyran sprutade i kroppen. Vände mig om på upploppsrakan och såg ingen. Slog av lite på tempot. Klara i Norberg CK måste varit i ”döda vinkeln” för hon kom som ett spjut och tog mig på mållinjen. Lärdom: slå aldrig av på tempot förrän mållinjen är passerad. Väldigt irriterande även om det inte gällde de mest framskjutna placeringarna. 

Slutade 7a. 

De flesta är intresserade av tiden på  Cykelvasan, för min del är den mindre intressant då tävling handlar om placering.

Nöjd eller missnöjd.

Jag har känt på det lite till och från efter loppet. Jag är inte nöjd med att inte kunna hänga med, oavsett form och nivå på de jag tävlar med. Så visst hade jag velat ha ut mer kraft av kroppen. 

Har däremot fått ett tävlingssug och kommer att tävla mer. 

Här nedan är det någon som rycker. Som ni ser så krävs det maxinsatser just då. 

Bild: happyride.se


Banan.

Det finns inte ett enda tekniskt parti. Banan består uteslutande av breda grusvägar och traktorstigar. Hade jag haft en lätt hardtail hade jag valt den. 

Vyerna är vackra. Det tänker man inte så mycket på under tävlingen men dagen före när jag testade i strålande sol reflekterade jag mer.




Lite bredare spänger på myrarna än de vi har på mossen i Värnamo. 

SM-brons i marathon. 

Ett race att minnas. 

Det är alltid svårt att veta hur detaljerat man ska racerapportera. Jag gör nog en kortversion den här gången (trodde jag när jag började skriva).  Rapporten skulle nämligen kunna bli huuur lång som helst… det var ju ändå Sverige Mästerskapen i marathon som cyklades i lördags. 

Uppladdning.

Nej, fel. Urladdning är mer rätt för den här gången. Jag hade nästan 38 grader feber dagen före och magen krånglade rejält ända till starten och även under tävlingen. Vilket gjorde mig ledsen och jag var gråtfärdig. Det har varit ett stort mål för mig att kunna göra upp om en SM medalj. Jag ville ha haft min bästa dag. 

Självklart var jag feberfri på startdagen.

Jag fick gå långt ner i källaren för att hitta krafter och motivation. Och egentligen förstår jag inte hur jag gjorde för att genomföra tävlingen. 

Banan.

Nio mil. Mest grusvägar, traktorstigar, lite stig och lite asfalt. Två varv på första lopen som var 2,3 mil och innehöll en rejäl backe där det också fanns ett bergspris att spurta om. Efter det ett varv på 67 km, även där en rejäl backe som var på asfalt men stygg och brant. Normalt sett en gynnsam bana för min del. 

Starten var hård.

Det var min första tävling med egen damstart. Jenny och Åsa stod för farthållningen från start, de passerade också mållinjen först i nämd ordning. Att de var starkast för dagen rådde det inget tvivel om. 

Efter ca 2,5 mil kom ett gäng snabba herrar 40 ikapp. Det blev stökigt, ryckigt och jag tappade kontakten. Cyklade resterande del av tävlingen ihop med Nellie. Vi turades om med dragjobbet men höll inte tillräcklig fart för att närma oss tätduon, snarare tappade vi. 

Det kom tillfällen då vi pressade på för att se vad den andra hade kvar. Tex vid andra bergsprisbacken i Övralid, där hade vi egentligen inget för att kampera mer än att trötta ut varandras ben och få se vad som fanns kvar. 

Himlen öppnade sig och regnet öste ner med två mil kvar. Det blev grymt lerigt och slirigt. Glasögonen åkte på och av. Med glasögonen såg jag knappt för lera och vatten och utan likaså.

Målet kom till slut.

Hur som helst så som vanligt har allt ett slut. Även detta race. Faktiskt. Jag kunde avgöra en bra bit ifrån mål och trampade in som en nöjd bronsmedaljör på SM i XCM 2017. Det är ngt som jag säkert kommer att berätta för Loveli om tids nog. Först ska jag lära henne att cykel heter cykel. Nu tror hon att ”cykel” heter ”mamma”, på riktigt! Hon pekar på cyklar och säger mamma.


Här står mitt crew. Fazen vad grymt de jobbade för min skull. En höll gel ifall att jag behövde, en talade om att snart kommer flaska och en höll flaskan och två hejade på. Tack! Det behövs. 

Så här är den oredigerade bilden av mig efter loppet. Ser fridfull ut. För dagen var det här Max vad jag kunde åstadkomma. Men jag jagar vidare efter ädlare valörer framgent, jag var ändå yngst av oss på prispallen så jag har åren framför mig. 

Brons på SM i XCM.

SM avgjordes idag i Motala på en nio mil lång bana. Jag gjorde en kämparinsats och lyckades knipa bronset efter att ha kört ihop med Nellie Larsson störta delen av loppet.

Jennie var klart starkast och knep guldet före Åsa som var näst starkast och knep silvret. 


I högra hörnet sticker en av mina fantastiska supportrar fram huvudet. Hon var med och langade ihop med pappa Keith, syster Susann, Ronnie och Filippa. 

Halvvättern 2017.

Det är ett och ett halvt dygn sedan jag gick i mål på det 15 mil långa loppet Halvvättern. Kroppen känns bra trots slitsam cykling och kass sittställning. Nej man cyklar inte genom Vättern, rundan går i vacker vätterbygd längs vätterkusten via Omberg. Det var f.ö. en stygg backe både uppförs och således även nedförs. Vi tog som överenskomelsen var det riktigt lugnt upp och försiktigt ned.

Dåligt förberedd.

Jag brukar vara väl förberedd och insatt i det mesta när jag ska genomföra utmaningar. Denna gången var jag väldigt oförberedd och improviserade. Alltifrån att jag inte kört mer än ett racerpass de senaste åren, fixade en racercykel kvällen före, inte läste på rundan till att vi som skulle köra tillsammans inte hade pratat ihop oss. Det är inget jag är stolt över.

Målet.

När vi började prata om och anmälde oss hette det att en grupp skulle köra på under 4 timmar. När vi stod i startfållan med 15 minuter kvar till start sade vi att vi försöker få till bra cykling och får se vad tiden blir. Vi väntar på varandra och stannar för punkteringar. Det kändes rimligt och vi var 8 stycken från start.

Stämningen.

Både jag och Keith körde mycket racer förr och vi var ett härligt gäng som tränade, reste och körde Vätternrundor ihop. Några från den tiden var med igår och när vi träffades i startfållan var det roligt att ses och det kändes som att det var igår senast.

Började i motvind.

Det var hård motvind och kantvind de första milen. Det tillsammans med trafiken och övriga cyklister som var ute och cyklade gjorde att det blev stökig körning. Vi provade att cykla på ett led och även sk belgisk kedja. Vi fick inte till flytet och slet hårt. Min puls låg mestadels över 150 när vi körde belgisk kedja, alltså ganska högt och strax under mer behagliga 140 när vi körde ett led.

Uppför Omberg körde vi lugnt. Nedförs gick det tillräckligt fort för att jag skulle känna mig orolig. Mina bromsar var inte de bästa då jag uppgraderade lånecykelns hjul från alu. till carbon men bytte ej klossar. Dumt.

Smällen!

Efter Omberg, ca 6 mil, hände det som inte fick hända. Jag hörde en jäkla smäll, vände mig om och såg att Keith gick i backen. Det svartnade framför ögonen, jag blev så rädd! Skrek rakt ut ”NEEEJ, inte Keith” (ville såklart inte att det skulle varit någon annan heller). Brorsan var närmst och den första att ta hand om honom. Keith var vid medvetande men jag såg att han hade ont och att axeln pekade fel. Putte ringde 112, (som först inte svarade(!)). Två ambulansmotorcyklar var hyfsat snabbt på plats och de misstänkte, precis som vi, nyckelbensbrott och injicerade morfin mot smärtorna. Den ena knogen var det bara ett hål i och han hade skrapsår på vänster arm och höft. Huvudet hade fått sig en smäll och hjälmen sprack.

Efter röntgen konstaterades att det var axeln som hoppat ur led (den drog man tillbaks) och nyckelbenet hade förflyttat sig en cm. Åtgärden för att få allt ordentligt på plats är rehab med sjukgymnastik. Idag har han jobbat och känner sig ganska okey.

Fortsatte cykla.

Vi hade nio mil kvar och eftersom jag såg att läget med Keith var under kontroll fortsatte jag cykla. Det var motvind ytterligare några mil. Men sedan vände vinden och det började gå nedför. Då gick det hyfsat fort i klungan. Jag hade väldigt svårt att fokusera, tänkte mest på hur det var med Keith och hade enormt stor ”hemlängtan”. Det började regna och nu när vi hade högre fart var det ännu otäckare med kryssandet bland andra deltagare. Där och då tänkte jag aldrig mer Halvvättern.

Motorn.

Peter är en farthållare av rang. Här pratar vi draghäst. Efter att han tagit sin förning i 45-49 km/h och övriga bakom grillades åkte han upp jämsides och sade ”Håller vi det här tempot kommer vi att klara 4 timmar i cykeltid” (då hade vi ca 5 mil kvar). Hans inställning är alltid motiverande, men för min del handlade det inte om ett VM-guld. Och när folk blir trötta blir det vingligt och osäkert, jag var faktiskt rädd att ligga på hjul. Jag ville komma fram hel. Jag sade som jag brukar säga ”jag är en ammande mamma och får det jobbigt om jag skadar mig” 

Sista tre milen var vi fem stycken. Någon blev grillad o valde att släppa, en fick sin tredje punka och så Keith.

Peter, Henke och Putte gjorde en stor del av dragjobbet. Jag gick runt men tog korta förningar, jag drog mycket mindre än jag brukar. Samtidigt kändes det som att Peter, som låg bakom mig, var rastlös och frustade efter att få dra och hålla farten. Makalöst stark, tack för det!

Vår tid i mål blev 4,40 men cykeltiden 4,09 enligt min Garmin, 36,4 i snitthastighet. 150 km. Det blev ett toppenbra träningspass. Cykeln fungerade bra men jag satt inte bra. Hade ont i ljumskarna och ryggen och längtade efter att få kliva av och sträcka ut.

Loveli.

Dottern får hänga med överallt, morfar likaså. De roade sig i Motala under tiden vi hojade. Troligtvis hade de det trevligt, hon var inte ens mammig när jag kom i mål, det brukar hon alltid vara.

Åket som jag fick låna av Keith syster.

Putte -sprang maran på persert 3.04 förra lördagen, cyklade Bolmen runt 16 mil i tisdags, Halvvättern igårnoch hela Vätternrundan nu till helgen. Lägg därtill mackägare… man. Lit ju svettig bara av att skriva om honom!

Brorsan gjorde en vågrät segergest 15 sekunder före start.

Keith som man vill se honom

Keith som man inte vill se honom

Cykelrallarn 2017. 

Söndag 4 juni körde jag Cykelrallarn på mtb med start i Bottnaryd och målgång i Hallby (utanför Jönköping). 64 kilometer. Åsa E vann, jag blev nummer två och Jessica B trea. Men Vad hände med rapporteringen från det loppet? Den kommer här. Vissa grejer kommer man ihåg bättre nära inpå loppet men jag minns det så här i stora drag.

Prognosen sade hällregn men det ändrade sig och blev perfekt väder att tävla i. Jag körde i kortärmat och kortbent. Eftersom jag haft tävlingsuppehåll pga graviditeten visste jag inte statusen på övriga damer i startfältet. Men att det skulle bli bra fart visste jag iom att vi startade med herreliten. 

Gick ut så hårt jag kunde.

Jag ställde mig långt fram i startfållan. Blev intervjuad tre minuter före start. Jag har kört Cykelrallarn två gånger tidigare och vunnit båda gångerna. 

Banan passar mig bra. Det är mycket cykling på en banvall där ett bra slätdrag kan komma väl till pass. Min egen kapacitet har jag haft någorlunda kontroll på. Jag är på god väg tillbaka. Dock hade jag haft en tung period träningsmässigt och var rejält förkyld dagarna före men tillräckligt bra för att kunna starta på söndagen. Phu, för som jag längtat efter att tävla igen.

Min taktik var att gå ut så hårt jag kunde för att komma med en snabb grupp cyklister. Jag placerade mig bra och hängde med några kilometer, men med väldigt hög puls så när första långa backen kom hade jag inte krafter att gå med Åsa E som där avgjorde tävlingen genom att hålla mig bakom hela vägen till mål. Jag fick verkligen stålsätta mig och gräva djupt i källaren efter krafter. Hade en bra grupp att åka med men kunde tyvärr inte hänga med i deras fart upp till andra bergspriset efter 18 km. Synd för de körde nämligen ifatt Åsa. 

Däremot kom det en bra grupp precis efter. Där bet jag mig fast och började få oanade krafter. Helt plötsligt svarade benen och jag gick lätt upp först över krönet på tredje bergspriset (i min klunga). Så efter ca 27 km hade jag betydligt bättre gensvar i kroppen och då blev det samtidigt mycket roligare. Man gör ju inget själv på ett sånt här lopp och jag bidrog inte heller till dragkobbet förrän mot slutet. Åsa var för långt ifrån, även om jag tog in lite tid så var jag 2,50 efter i mål. 

Markservice

Den så viktiga servicebiten skötte Keith och Loveli. Perfekt langning efter ca 32 km. Tyvärr klantade jag till det o tappade flaskan efter första klunken. Men som en skänk från ovan hade de en ny flaska till mig med Pepsi Max ca 18 km från mål. Keith fixade också allt med cykeln dagen före när jag mest irrade runt och var nervös och inte fick ngt gjort.

Förutom en flaska sportdryck åt jag två gel. Jag har inte köpt gel på länge och höll på att trilla baklänges när jag behövde kalla på pappa vi kassan. Min 50 lapp räckte nämligen bara till en Enervit gel. Hutlöst dyrt! Man får ju ett kilo dyrt kolhydratladdat lösviktsgodis för samma pengar!!! 

Sammanfattningsvis

Jag gilllar Cykelrallarns bana. Det är kul att cykla tävling nära hemma för det är många man känner igen utmed banan. Jag tar med mig som positivt att jag kunde gå med killarna i klungan bra nedförs och på stigarna. Det var kul och skönt att vara igång! Jag hade hög puls och i starten den högsta pulsnoteringen i år. 


Tre år sedan olyckan. 

För tre år sedan var jag med om en olycka under Lida Loop.

Glad för att jag är så pass bra som jag är idag. Tacksam över att ha haft en vilja av stål att rehabilitera för att komma igen.

Jag brukar inte säga så. Men. Det kunde knappt varit värre. Bruten nacke, flera frakturer i ryggen, bruten armbåge, brutet bröstben, brutna revben, påverkad lunga, hjärnskakning mm. Smärtorna var olidliga trots höga morfindoser. Fast ändå de där orden från den där läkaren ”det ser bra ut”. Det tog jag till mig.

IMG_6653.jpg

Efter några dagar när jag var mer kontaktbar…Foto1465

Tävlingspremiär. 

 Cykelrallarn 2017

Jag var fruktansvärt nervös inför. Det var länge sedan jag tävlade. Västgötaloppet 2015 var det sista långloppet före vår dotter började gro i magen. 

Men nu är premiären gjord och jag funderade vid något tillfälle under tävlingen på vad jag var nervös för. 

Blev andra tjej i mål efter välmeriterade Åsa Erlandsson. Hon ryckte med besked i första riktiga uppförs. Jag stod still och kom aldrig ifatt även om jag avslutade starkt och tog in lite tid. 

64 km på tiden 2,26, ca 26 km/h i snitt. 

Mer om tävlingen under veckan. Nu laddar vi om för Halvvättern kommande helg.

Keith och Loveli skötte all service inför och under tävlingen. Det verkade som hon gillade att vara i skogen och langa dricka och heja på cyklister… 

Premiär för X-cup i Småland.

Det är det trevliga och gifta paret Miriam och Mikael Stilling som är initiativtagare till X-cup i Småland. De är danskar men bor i Bor.

Sex deltävlingar utlovas varav två kommer att avgöras i Värnamos Borgen. Premiären var idag och den gick på en ny bana med start och mål i Alandsrydsbacken (slalombacken). Banan komponerades av Keith och den verkade uppskattad av de flesta. Jag åkte den för första gången igår och tycker att den var riktigt rolig. Både långlopps -och XC karraktär. Bitar av nya sträckan på årets SM-bana var med. Det är på de delarna jag har det svårast men samtidigt har jag bra förbättringspotential. 

Träningstävling.

Det är verkligen roligt att köra träningstävlingar. Att träna på att tävla, ta ut sig och träffa trevliga människor med samma intresse. Samtidigt som det ska vara avslappnat är det blodigt allvar. Det är inte prestigelöst. Man jämför tider, pratar svårigheter och kommer med undanflykter.

Mitt primära mål var att kunna vara med. Det uppfyllde jag men utan att jag vill komma med undanflykter så har jag inte haft den rätta återhämtningsveckan efter Gran Canaria. Jag har haft sjukdomskänningar och rök på en förkylning. Idag bedömde jag att jag kunde cykla. Det kan man tycka vad man vill om men det är alltid svårt att avgöra. 

Starten gick.

När Mikael sade 30 sekunder till start kom den där härliga (nu blir det roligt) och samtidigt otäcka känslan (det kommer göra ont) över mig. Det var så länge sedan senast. Jag har inte tävlat sedan Västgötaloppet september 2015. Förra säsongen var jag gravid. 

Som vanligt hetsigt i starten, men ganska snart hittade jag min takt. Det är en tuff bana med många höjdmeter där det brantar till på många ställen. Benen och hjärtat måste samarbeta, viljan att plåga sig ska infinnas och modet att släppa på utför är inte minst viktigt. 

Mentalt tycker jag att det är lite jobbigt med varvlopp, hade en svacka i början av andra varvet. Men det vände och jag hittade ett par grabbar att sällskapa med. Den här typen av bana gynnar inte att man tar hjul men det är alltid bra att få hjälp med farthållningen. Jag försökte så gott jag vågade att släppa bromsarna utför. Lite lerigt i någon nerfart men överlag var banan i bra skick. 

Det var peppande att få påhejningar utmed varvet. Tack publiken!

Tävlingen varade i 1 timma plus att påbörjat varv avslutades. Jag hann fyra varv på 1.02 så det blev inget femte varv för min del. 

Det spelar ingen roll vad det handlar om men att sätta upp ett mål och klara det ger en självförtroende boost. En magisk kick.

Det är också inspirerande för kommande träningspass att ha nya mål i sikte. Jag ställer troligtvis upp nästa X-cup som går i Gnosjö den 20 maj. 

Det var aprilväder med ca 2 grader och snöfalll



Det svänger om nya delen på SM-banan.


Keith o Loveli gjorde rätt i att sticka iväg till kyrkan och lyssna på äldsta sonen Isac som sjöng. De missade mitt lopp men hann tillbaka till efter målgången.



Det är viktigt att ha grejer som fungerar. Min cykel fick åka med Per till Hovmantorp för renovering. Dels ska han serva mina dämpare och förhoppningsvis kan han få bukt på mina elväxlar. De fungerar inte som de borde.

SM i MTB till Värnamo 

Återigen blir det åka av i Värnamos Borgen när SM i MTB XC avgörs 2017.

Planering och byggandet av en ny del av banan har redan tagit vid. 

Det är Mix Sportsclub som ansökt om och  fått äran arrangera 2017. 

SM i XCM (långlopp) avgörs 2017 i Motala. 1572 MTB Challenge blir alltså SM. 

Laddar för lördagscykling och roddförsök

Här sitter jag och laddar för ett distanspass med kompisar. Yoghurt, keso, flingor och en vörtbrödssmörgås. Sedan blir det en flaska vatten med en zero i och en bar i bakfickan som jag tar till om det behövs. Vi kommer att stanna och fika på vägen med så jag ska nog överleva. Det som kan ställa till cyklingen idag är att jag har ont i ryggen.

Träningsvärk 

Sade jag att failjefejden i rodd är igång? Jag skulle egentligen inte men lusten att ta ut mig föll på när jag körde morgonpass igår. Efter 30 min på crosstrainern gjorde jag ett klumpigt försök att slå tiden 7,37 på 2000 meter. Men min insats var för dålig, jag var sekunder ifrån. Till på köpet fick jag ont i ryggen då jag drog med en usel teknik mot slutet när jag var dödstrött. Dock blev det ett riktigt bra intervall för hjärtat på nästan (inte riktigt) 8 minuter. Nästa vecka ska jag göra brandmanstestet, 500 meter på under 1,45 sägs krävas för att få bli brandman. Keith o Pelle är redan klara. 

Nu är det amning, sedan långpass i sikte. 

Euromtb. 

Efter en helg på EM är vi fyllda av inspiration. Det har varit fantastiskt kul att ha upplevt euromtb på nära håll. Vi har talat oss varma om arrangemanget men det har varit minst lika kul att fått se proffsen live. Det har också varit kul att råkas med cykelbekantskaper. Och att vara med nära och kära en helg. Lägg därtill sommarvärmen. Allt sammans har gett oss mycket.Bilder från EM finns det gott om. Massor proffsfotografer låg gömda i buskar och hängde mellan träden lite här och var. Själv tog jag några med min iPhone.

Martin Z, hemmasonen körde stabilt in på en 34e plats i u23.Emil Linde, u23, topp 15.Jag tycker att dagens största behållning var att se dameliten göra upp. Tyvärr, behöll inte norskan Gun-Rita sin ledarposition så länge… hon verkade krokna rejält o slutade ca 10a.Jolanda kroknade däremot inte, hon distanserade alla och tog hem EM guldet i överlägsen stil.

Alexandra visade på fin form och slutade 12a. Grymt!Herreliten körde så in i norden fort utför. Phew!
Efter en lång varm dag var det skönt att styra hemåt till hemmets lugna vrå. 

Cykling och euromtb.

Började tidigt med att koka ihop en ”Trollgröt” för gravidmagar, blandade ihop en filmjölkslimpa och efter det studsade Keith upp. Trots hans något dämpade morgonhumör lyckades jag få med honom ut på en tidig mtb tur. Eller han på fatbiken och jag på min Trek Superfly SL. Helt rättvist fick han upp flåset lite iaf. 

Trek Superfly SL 9.9

Jag har varit ”snål” och sparat på finhojen ända tills idag, 7 maj. Nu lär jag inte ta ut vinterhojen förrän det är dags för dubb. Vilken skillnad på hoj och hoj! Verkligen älskar Treken, så fantastisk att det tom fungerar att åka stig för en gravid. 

Helt omöjligt att få med Keith på cykel så släppte av honom hemma och fortsatte mot Borfiket. Sedan möttes vi upp där för frukost. Det smakade bra. Jag tycker inte om att bryta mot stilreglerna men idag blev det så. Kortärmat och långbent vet ju alla att det inte är okey. Hm. 


Euromtb

Det blev en eftermiddag på Huskvarnaberget för att se damernas u23. Det var spännande att se Jenny R fightas med en Schweiziska i tre varv, efter det blev svenskan distanserad men knep silvret. 

Arrangemanget som sådant är stort och häftigt. Rejält med mattält, sponsorskyltar, utställare och en rejäl tv-skärm. Publiken och stämningen var på topp och solen stekte likt en sommardag. 

Nu och inatt är vi hos brorsan och laddar för en ny dag på banan imorgon. U23, dam- och herrelit kommer säkert locka tiotusentals i publiken. Vi som tyckte det var svårt att se cyklisterna för alla träden idag kommer kanske att få det än svårare imorgon…