Jobbiga saker. 

Har jag visat er vår gata, där vi bor? Den ser ut så här. Vårt hus ligger längst bort och syns inte på bilden, ni ser vårt garage/gästhus. Det är bara fyra hus och gatan har inget namn. Vi känner våra grannar väldigt ytligt. Ingemar och Susann som bor närmst känner vi lite bättre, de är alltid ute och fixar i sin trädgård så de träffar vi också lite mer. Sedan gillar Ingemar, likt Keith att röja i skogen så de har sina skogshuggarstunder ihop. Fö tyckte jag att Susann såg lite annorlunda ut förra sommaren när de bjöd på grannfika efter min olycka. Det visade det sig att hon gått ner 25 kg! Nu har hon tappat ytterligare ca 25 tror jag. En bedrift att klara sådana utmaningar, bryta mönster och börja en helt ny vana. Med tanke på hur lätt till det är att gå på i ullstrumporna, vissa kan inte ens byta stol vid matbordet…


Som rubriken lyder -jobbiga saker.
Vissa saker. Jag har skitsvårt för att ta tag i vissa saker. Det är framförallt saker som ska bokas, tex klipptid, massage, tandläkaren, optikern, telefonmöte etc.

Jag hade planerat att klippa mig i juli, nu är det oktober och jag har fortfarande ingen klipptid. Tandläkaren, senast jag var hos tandis var för ca en månad sedan, då blev jag kallad. Vid det tillfället visade jag de mina hål som jag hade behövt åtgärda tidigare men jade inte fått tummen ur att ringa och boka. Det ena paret av mina glasögon, som jag köpte förra hösten, har jag blivit yr av att använda. Jag åker förbi optikern flera gånger i veckan, men det har inte blivit av. Försäkringsärendet efter min olycka drog ut på tiden några månader före jag fick eld i baken och insåg att det snart är försent.

Så, där har ni lite insyn i en av mina bristande/jobbiga sidor.  I stark konkurrens med min beslutsamhetsångest. Otygen är mestadels sådant som inte påverkar andra, jag får själv sitta med skägget i brevlådan.

Åtgärdat -lättnad.
Denna veckan har jag spottat i nävarna (jo det känns faktiskt så). Jag har tagit mig till optikern, jag har fixat med försäkringen , jag har försökt boka klipptid (men det fanns inget ledigt).

Nya problem -suck.
Jag har också fått ”nya” problem med ryggen/nacken. Jag är stel och har ont utöver det vanliga. Trodde att det skulle avhjälpas med massage, så det har jag provat några gånger i veckan, men det ger sig inte. Ringde till en erkänd kiropraktor som jag känner att jag ev litar på. Fick tid på tisdag och hoppas på att kunna få någon sorts hjälp. Alternativ nummer tre blir sjukhuset, men eftersom jag är vis av erfarenhet och vet att de ogärna hjälper till med relevanta åtgärder är det lika bra att välja sjukan som sista alternativ.

Är dock stolt över att jag har påbörjat problemlösningen.

ett kliv fram och två bak

  
Ovan herrar hade aviserat om ett lugnt pass och det var precis vad jag var ute efter. Men det ändrades ganska snabbt och tempot skruvades upp. Jag har lite svårt för just det. Ibland finns det en anledning till att man vill ha ett visst pass. Men, eftersom kroppen var med och jag alltid tycker att det är roligare när det körs så vart det ett kul pass idag. 

Ett kliv fram och två bak.

Efter att ha tagit ett kliv fram under senare delen av juli fick kroppen nog. Förra veckan var två steg bak. Jag är trött och har extremt låg puls vid ansträngning och har dålig återhämtning. Med undantag för lördagspasset när jag hade normal puls och kapacitet när jag körde 4 varv på vår XC bana. Trots att det har varit så sedan olyckan blir jag lika tagen på sängen var gång, det är svårt att förstå. Men jag är inte den enda som har det kämpigt, även badbyxfabrikörerna har nog haft det tufft i sommar. 

Svårt med framtidsplaner

Eftersom det har känts bra sedan slutet på juni och då jag gjorde ett bra race i Motala 1a augusti var planen att fortsätta ligga i och försöka bättra på formen. Det finns några tänkbart roliga tävlingar kvar i höst. Bockstensturen, SM i XCM, Västgötaloppet bland annat. Jag får vänta in i det sista och se hur det känns. 

Glad för var bra pass jag kan tillryggalägga. Dagens pass var ett av de.  

 

Sista passet som guider på Isaberg.

Det kändes vemodigt på passet idag. Sista guidningen på Isaberg.  

Nu är träningslägret slut för denna gång. Fem dagar går snabbt, i synnerhet när man har roligt på en cykel.

Men samtidigt märktes det på alla att det har tränats hårt i veckan. Vi var trötta till mans. Och gruppen beslutade att köra någon halvtimme kortare än övriga dagar.

Jag var helt slut i kroppen och började dagen med illamående. Har lärt mig under året att det beror på vätskebrist så efter att jag hade hällt i mig ca en litet vatten kändes det bättre. Dock behöver jag vila, massage och mat för att förhoppningsvis få bra återhämtning. Jag har cyklat ca 15-16 h sedan i söndags och det är mycket mer än jag numer är van vid.

Dagens pass

Keith hade rekat en stig och grusvägsrunda utanför berget. Han hittar otroligt bra och det finns fina möjligheter att åka långa härliga MTB rundor.

Det var ingen som gjorde anspråk på några fartökningar eller andra utmaningar. Lagom var tillräckligt och alla blev lättade över att vi inte hann med den sista långa stigningen på grusväg. Väl tillbaka på parkeringen utanför Höganloft var vi glada att vara i mål men samtidigt trist att den efterlängtade träningsveckan redan tagit slut.

Bakkväll.

Jag har saknat en hemmakväll med tid och lust till bakande. Tog igen det till viss del och bakade knäckebröd, blåbärskladdkakemuffin och vanliga kladdkakemuffins.     

SM förberedelser i full fart framåt och med vissa bakslag.

Här är det paus i Ragnarök. Diskussioner om kurvor och branta partier pågår mellan Marcus, Glenn och Jonas. Marcus sim tävlat långlopp tidigare gör tävlingspremiär i xco H30 på lördag. Då åker han fullgung, vi är eniga om att det är optimalt på denna banan.

När Marcus inte tävlar är han sjukvårdare för SM. Jag hoppas verkligen att ingen får träffa honom i den rollen. Kör med huvudet gott folk och var rädda om er även i stundens hetta. 

Igår tränade jag teknik, sista delen på SM banan svänger och vissa kurvor är kluriga dels skarpa och dels med löst grus. 

Dagarna före

Nu är det mycket som ska ställa klart till 100%, för snart går startskottet. Och det längtar man nog alltid till. Samtidigt som vi har nämnt att det kommer att kännas konstigt när det är över. Så på något sätt vill man inte att det ska vara slut. Det här har varit ett kul projekt.

Men så här sista dagarna när funktionärer inte vill/kan hjälpa till, campinggäster har bokat fel, det kommer duschvagnar istället för toaletter, elen till glass och matvanorna är en dag för sen osv. Då är det stundtals kämpigt. 

Ger energi

Det är många vi har träffat på banan, som är med och är funktionärer, finns i tävlingsorganisationen mm som ger energi till arrangemanget. Det är härligt! Fortsätt med det. 

Midsommarhelgens början. 

Kände ni knottens invasion ikväll? Hemska småkryp.

Vi inledde midsommarhelgen med att vara med på en cykeltur i Gnosjö. Marina guidade oss och ett par till på fina stigar. Gnosjö är beläget ca 10 km från Isaberg och omgivningarna i Töllstorps fritidsområde är minst lika fina som Isabergs. Gnosjö FK med Peo i spets har även jobbat fram ett par fina MTB spår.

 Både jag och Keith var rustade för ösregn (som yr.no visade) med våra Assos regnställ. Det var väl därför det vart uppehåll. 

Väl tillbaka på Isaberg tog vi en raggarrunda på campingen och i stugbyn och konstaterade att det blir en cyklig midsommar här. Det var få husvagnar som inte hade cykel. Tänk att berget blommar av cyklister för att en liten eldsjäl har sett potentialen och lagt sina mantimmar på sitt fritidsintresse här. Häftigt.

Idag har Keith the great sagt upp sin anställning på stiftelsen. Nu hoppas vi att universum ska visa honom vägen mot nya underbara utmaningar. Så var det 2012 och 2015 går Isaberg mot all time high för vår/sommarhalvåret.

måndag

Det är inget fel med måndagar. De är bara så påtagliga. Det blir en sådan stor skillnad från lördagen och söndagen. Jag gillar inte någon dag i veckan mindre än någon annan. Men jag gillar fredagar bäst. Och det är för att någon sort av ”fredagskänsla” infinner sig hos folk runt i kring.

Jag har dock svårt för eftermiddagar, mellan klockan 14,00-15,00 känner jag mig trött eller rastlös. Då är det hopplöst att vara kontorsråtta.

För övrigt är planerna att fortsätta vilan och ta kvällarna som de kommer. Några lätta träningspass, rycka ogräs och kanske baka något. I bästa fall får vi till ett yogapass framför dataskärmen, både jag och Keith vill ju så gärna men får det inte att bli av.

Skärmklipp4

Vilar efter att kroppen sagt ifrån.

Jag försöker lyssna på kroppen och vilar mig i hopp om att piggna till. Jag har varit otroligt trött den senaste tiden och några andra symptom jag har upplevt är bland annat att det har varit svårt att få upp pulsen och jag har lätt fått träningsvärk. 

Vi får se om det räcker att vila eller om jag måste ringa min läkare. 

Men för att inte bara sova efter jobbet har jag sysselsatt mig med att pyssla ihop påskpynt, lagat matlåda, kollat på fredagens Skavlan där Marit Björge och Johan Olsson var gäster (SVT play) och idag utförde jag lite teknikträning på MTBn före vi begav oss till Bor och fikade med de andra. 

Teknikdelen kändes faktiskt bra, det vart sämre på den sista lilla avslutande klättringen uppför en mossbeklädd stenhäll…









Keith körde tryggt på sin fatbike.



Strava Rapha Festive bevis, ord om min status efter olyckan och tacksamhet.

Klockan 13 imorgon kommer jag troligtvis sitta bänkad vid TVn. Det är nämligen konditionsidrott på tv, VM i skidor i Falun. Känns väldigt spännande att följa svenskorna/svenskarna. Före det planerar jag att cykla, ska försöka bege mig ut trots regn och enstaka plusgrader. Men det kan bli tjurigt.

Strava Rapha Festive 500.
Idag fick jag ett litet fint svart paket på posten ”Royal mail” från Rapha stod det. Inuti fann jag mitt värdebevis för att jag genomfört Strava Rapha Festive 500 mellan jul och nyår.

IMG_1598
Då fanns det mycket hopp om att jag var på god väg tillbaka efter olyckan. Jag klarade de långa, kyliga och tuffa vinterpassen riktigt bra. Men av okänd anledning vände den trenden och januari och en bit in i februari vart riktigt tuff. Kroppen har betett sig oräkneligt och jag har sovit dåligt, fått ställa in aktiviteter, tänka om och anpassa mig många gånger. Det har tärt på glöden, det är inte lika känsla att jobba i motvind. Jag vill väldigt gärna komma tillbaka till samma nivå som före olyckan. Men det bestämmer inte jag, det bestämmer min kropp när den är redo och när det ska bli om det ska bli.

Jag är tacksam och glad.
Jag vet innerst inne att jag har mycket att vara glad över. Att jag har haft mycket tur och en otroligt bra återhämtning trots allt. Det tar tid att läka efter 14 frakturer där de flesta satt i ryggen.

Bra dagar igen.
Den senaste tiden har det återigen känt märkbart bättre. Jag är starkare överlag, sover bra och känner mig mer hoppfull igen.

Om jag kan vill jag väldigt gärna komma tillbaks och vara med och tävla i MTB. Vilken tävling jag kan göra premiär i återstår att se.

Jag vet att jag aldrig har gått igenom något mer smärtsamt än detta. Det värkte konstant väldigt mycket trots rejäla morfindoser. Men inget kändes någonsin hopplöst eller uppgivet. Och jag fick stor hjälp av familjen och många peppande mail och sms från vänner, jobbarkompisar och er bloggläsare. Det var mycket värt! Tack igen alla som hjälpte till.

IMG_1587

IMG_1596

IMG_1597

Simning och sjuksköterska

IMG_9889.JPG
Jag ska ärligt säga att jag störde mig på de flesta i simbassängen idag. Det var trångt och svårt att få till ett flyt. Några verkade tro att de var på fik och simmade i bredd och snackade, någon promenerade i vattnet, en satsade på att simma förbi mig samtidigt som denna gav mig en hästspark i sidan ”oj förlåt” och sedan sänkte tempot, men mest irriterande var det att badvakten stängde av ytterligare en bana för att barnen skulle ha plats att göra ”bomben”. Det var inte trevligt. Men tur att jag stod ut, det är allltid skönt efter utfört pass.

Det finns de som har det värre.
Jag hämtade hem Keith från sjukhuset tidigare idag. Och nu knäcker jag extra som sjuksköterska. Keith stackarn har det minsann jobbigt med det mesta just nu. Han har ont och har svårt att ligga, sitta och gå. Så idag åkte min ”sjuksäng” fram igen (jag ställde undan den förra veckan). Det är fint att kunna hissa sig upp och ner med fjärrkontroll när man gjort ingrepp i magen.

Vi hoppas att det snart är historia med våra bekymmer: jag har cyklat in i en tall och Keith har haft gallstensanfall.

2015. Då…

Grävling, cykelbesök och cykelblomster.

Mamma och pappa har åkt hem och nu får jag klara mig själv om dagarna. Det ska nog gå bra.

Förskräckt.

Jag vinkade av mamma och pappa och begav mig sedan på en promenad. Hörde ett fräsande ljud från gräset och till min stora förvåning och skräck hade jag en grävling bredvid mig. Hjärtat hoppade upp i halsgropen och jag har sällan känt mig mer trängd. Mina skador främjar inte för att jag skulle kunna springa ifrån en grävling som går till attack. Men rent reflexmässigt börjar jag springa och som tur var nöjde sig grävlingen med att visa sina vassa huggtänder. Phust!

 

bild (13)

Keith dricker inte whisky, med undantag för sällskap av pappa eller Ronnie. Då tar han ca 2 cl.

Lämnade spår efter sig.

Det märks när mina föräldrar varit här. Då har nivån i whiskyflaskorna sjunkit och blommorna mår bättre.

Mamma har bland annat tagit väl hand om de fina rosorna jag fick under min sjukhusvistelse. Och nu var det dags att plantera ut dem i vår trädgård. Till min stora glädje och förvåning fick jag blommorna av de varma och färgstarka  Jessica, Annie och Mats på Enervit.

Mamma hittade en plats vid entrén som nu blev tiptop.

 

bild (15)

Nu återstår utmaningen att hålla de fina blommorna vid liv, jag som saknar gröna fingrar.

Oväntat besök.

Just i skrivandets stund ringde det på dörren och jag fick oväntat besök av Ann-Louise och Eive, de grymma cyklisterna från Örebro. De var på väg på cykelsemester söderöver och stannade till för att visa sin omtanke med en mäktig röd blomma. Det var uppiggande  att se er!

Fler cyklister med korsett.

Läste igår om Gustav Larsson som spräckt en ryggkota och också ska bära korsett. Likt mig fick han välja på steloperation av ryggen eller att bära korsett och valde det sistnämnda. Mitt problem var initialt att korsettens fästpunkt var över bröstbenet som jag också brutit och man befarade därför att det skulle bli omöjligt för mig att bära korsetten varför en operation skulle bli aktuell. Men det har visat sig att det fungerar bättre och bättre med korsetten och nu klarar jag att ha den på mig även längre stunder. Det känns bra att undvika ingrepp i ryggen så långt det är möjligt.

bild (14)

Promenaden till vattnet var lugn och njutfull. Jag är huvudet längre än både mor och far.

 

 

 

Midsommarpermission.

Samtliga foto: MjFoto. Från vår fotodag på El Plomo i Växjö._MG_0531

Nu är det två veckor sedan jag fick sladd på cykeln och for in i ett träd. Med den följden att jag har 14 frakturer i kroppen som ska läka under 8-12 veckor.

Formen var på god väg och motivationen var hög.

Föregående långloppstävling Cykelrallarn vittnade om att formen var på god väg. Och till Cykelvasan i augusti ville jag ha min bästa dag på året. Under många av träningspassen i år har jag haft min målbild framför mig, tack vare den har jag gett mig ut på många pass. Samtidigt har jag haft bra sparringpartners (många gånger Pelle) och även STRAVA segmenten har förhöjt motivation att ta i det där extra.

_MG_0450

Hård kamp.

Det är en hård kamp psykiskt att gå förbi cyklarna här hemma och veta att det är månader tills jag ska få bege mig ut i skogen och njuta till fullo igen.

Sedan jag började cykla, 2008, har jag inte haft ett så här långt uppehåll från cyklingen. Det är en märklig känsla att tänka på vad som väntar den närmsta tiden. Stor del av vårt liv kretsar ju kring cyklar och cykling. Jag är nästintill beroende av att konditionsidrotta och den vällust det ger. Saknar känslan redan.

Styrkehälsningar och motivationstips.

Jag har fått många stärkande hälsningar däribland en från mountainbikeproffset Emil Lindgren. Han har själv råkat illa ut och behövt ta sig igenom en tid med rehabilitering under sin karriär. Så hans tips kom väl till pass och jag kan tänka mig att det kan vara en väg som även passar mig.

Och vetskapen om att man ofta kliver stark ur motgångar gör det värt att kämpa.

Emil Lindgren har för övrigt en blogg där man får en inblick i hur det är att leva som mountainbikeproffs.

Hur jag mår nu?

Jag blir lätt utmattad och måste vila liggandes flera gånger per dag. Nattsömnen är fortfarande inte tillräcklig vilket gör att jag blir trött och sover i omgångar på förmiddagen. Morgonen är jobbigast.

Jag har varit stabil under min permission så förhoppningen är att jag blir utskriven från sjukhuset imorgon. Framstegen i helgen har framförallt varit att jag kan gå kortare promenader på ca 1-2 km och att korsetten fungerar bättre. Korsetten bär jag för att hjälpa mina brutna bröstryggkotor att hålla sig på plats samtidigt som den ger mig hjälp med att orka hålla ryggen upprätt.

Det är för övrigt en härlig känsla att vara hemma och kunna göra småfix när ork finns!

_MG_0722

 

Cykel(o)tur med vänner

Äntligen
Vi har ända sedan i höstas planerat en cykelträff ihop med Jonas (som jag har lärt känna genom jobbet) och Johan (som Keith har lärt känna genom ett tidigare jobb). De båda skaffade cyklar förra året och det var hojarna som förde oss fyra samman ikväll på Isaberg.

Vi började med att cykla till Nissafors, en by som hade sin befolkningstopp 1970 med ett invånarantal på 374 personer. Senaste statistiken jag hittade var 2010, då med en bottennotering på 285 invånare. Men trots allt kan de alltid glänsa med att Uno Svenningsson är ifrån byn.

Det fanns en anledning till att Keith tog oss med till Nissafors
Det fanns något att visa.

20140402-225920.jpg
Om ni tycker att det ser ut som en bild från en semesterort är det för att det är tänkt att bli ett bostadsområde som för tankarna någon annan stans. Än just Nissafors. Och det har man lyckats med, Rivieran är nog det jag skulle likna det vid. Det fanns en fin ljus sandstrand, en strandpromenad och kanterna ner till vattnet var fyllt med runda stenar som bildade en strandlinje på ett par kilometer. Bör tilläggas att projektet drivs i privat regi.

20140402-230048.jpg
Här mår alla bra och vi har det mysigt på cykelturen. Vi fortsatte att cykla stigar runt Algustorpasjön, körde lite asfalt och snackade. Begav oss in på slutet av Järnbärarleden som är oerhört fin och taktfull att cykla på.

Vidare tog vi oss an ett stenparti, i svåraste laget för en oerfaren men inte på något sätt omöjlig för en fd enduroåkare. Bara om oturen är framme. Johan stod nästintill still när han föll och reflexmässigt satte ner handen för att ta emot sig. När han sedan reste sig undgick det inte någon av oss andra att han hade ont, trots att han försökte hålla god min.

Eftersom handleden svullnade och ben pekade åt fel håll förstod vi snabbt att vi måste till sjukhuset för att få bukt med den handleden. Så ca tre timmar senare var det ett faktum att flera ben var brutna. Otur och en trist avslutning på en för övrigt fin kväll.