SM rapporten.

Ett år efter jag tagit av mig ställningen efter min olycka kunde jag cykla hem ett SM brons i Marathon diciplinen i mountainbike. Det känns lite smått fantastiskt för mig som faktiskt inte visste om jag någonsin skulle kunna cykla igen.

Inför

Jag väntade in i det sista med att anmäla mig till SM som avgjordes i Ånnaboda. Jag vet ju inte riktigt hur jag ska må. Ena dagen kan jag vara stark och cykla riktigt bra med normal puls medan jag andra dagen har svårt att komma över 105 i puls och -det är det jag menar med dåliga dagar och då är det ingen idé.

Veckan, dagarna, dagen och morgonen före start kände jag mycket oro. Dels hade jag inte koll på hur kroppen skulle vara och dels kände jag mig orolig över startförfarandet och om det skulle vara orolig klungcykling.

Annorlunda start.

Starten för SM klasserna gick i botten skidbacken Storstenshöjden. Klasserna släpptes med 15 sekunders mellanrum, en ny variant som hade funkat perfekt om det varit 15 minuter mellan.

FOTO RICKARD BERGSTRÖM

IMG_6675

Signalerna i kroppen

Vi åkte upp två dagar före loppet, rekade banan och min bror körde 30 mil för att heja på mig så det var väldigt viktigt att åtminstone kämpa för att genomföra loppet.

Det började  tungt och jag lyckades inte hålla hjul i klungor. Men efter ett par mil när det började gå rejält nerför och på efterkommande grusvägar kändes det bättre.

Tävlingen

Jag har inte tävlat med så många av de som stod på startlinjen och hade därför lite dålig koll på mina konkurrenter.

Efter startbacken vart jag 4e tjej, åkte ifatt Nellie som var 3 e tjej. Jag körde för medaljen och beslutade mig för att cykla så taktiskt som jag kunde för att ha chans på pallen. Tog inte förningar i onödan och lade mig först i den långa nedförslöpan efter 25 km (och missade att svänga så jag fick springa genom snåret och köra ifatt) för att få bestämma farten. Jag kände mig trygg tekniskt och njöt hela vägen ner samtidigt som kroppen började svara lite bättre.

Sedan fick vi syn på Åsa, som låg på en andra plats i en klunga framför. Metodiskt arbetade vi oss närmre och anslöt. Där var även min klubbkamrat Marcus. Jag vilade upp mig längst bak och ryckte när jag såg en kille gå iväg. Alla i klungan anslöt.

Det blåste en hel del ute på Närkeslätten, men tempot var makligt och ingen ville dra. Marcus tog vind långa bitar. Han bjöd mig även på gel när jag upptäckte att min var för gammal.

Foto Rickard Bergström

IMG_6815

Banan var krävande. Längden och kuperingen tog mina ben och mitt psyke. När Åsa gick om i näst sista stigningen kunde jag inte bita ihop och släppte iväg henne, vilket grämer mig lite. Jag hade ingen koll bakåt men gjorde allt för att inte bli ikappåkt och säkrade medaljen. Min första medalj i ett mästerskap! Jättestort för mig.

Jag var helt slut i mål och slängde mig på gräset för att få vila liggandes.

Resultat: Guldet Jennie Stenerhag och silvret Åsa Erlandsson, bronset jag.

IMG_5869

Banan och cykeln

Det var förvånansvärt mycket grusvägsåka med tanke på att Ånnaboda är mer känt som ett stigrikt mountainbikemecka. Det som var stig, var fina stigar. Jag tycker det kändes helt rätt att åka fullgung. Cykeln fungerade bra ända till sista milen då lockouten låste sig i dämparläge, det var irriterande men samtidigt inte hela världen. Körde med 1,8 bar fram och lika bak. Rocket Ron 2,2 fram och Racing Ralph 2,2 bak kändes rätt.

Som jag skrev tidigare, det var en tuff profil på banan och vi klättrade 1000 hm på de 74 kilometrarna.

 Banan fick genom pittoreska svenska byar.  Det fick bli rekande av banans grusvägar i bil dagen före, det har visat sig fungerar bäst när jag vilar före tävling.

Vi åkte förbi det här mysiga fiket som också var en inredningsaffär. Jag blir alltid glad av att hitta smultronställen som drivs av engagerade entreprenörer.  Det var mycket kultur utmed SM banan. Här hittade vi en kolmila.